medans
mitt bröst skriade

föll barken

du hörde
min andning

sakta
falna

du såg mig
färdas

genom den slutna
rutan

kan hända du trodde det var dis
vad
vet jag
det var månen vilken vävde med pärlemorskimmer
solen rörde med en gnista därvid
just så som dis blir
när solgryning för en stund genomlyser

det var min själ

jag hörde dig gråta

innan jag skimrades in i rök
smekte jag dig med min viskning

fri
är jag nu

gläd dig