Rör mig inte

Smutsig
känslorna klär jag inte av mig

Solen lyser starkare när du närmar dig
svaret
men ögonen brinner upp innan du ser

Men hon ser
hon släpper inte blicken

Ett leende sprids över ljusrosa läppar,
liksom vecklar upp sig likt en dikt du kastat men älskat.
Men kastat.

med ens står hon där
mästerverket
du aldrig vågade skriva

Du stammar
Smuts faller ur din mun
Smågrus studsar mot golvet
hon blir inte arg

Hon bara räcker dig
det tomma pappret
doft av vanilj, gamla böcker

Viskar att ni är trevande papperslappar
i ett klassrum där läraren aldrig blinkar
Där läraren läser högt och
eleverna skrattar

Du hade anat
Men aldrig trott

Var vi många som anade?