Bliv med mig i natt. Jag vill röva och bli bortrövad, uppfångad i Sherwood skogarna en Robin Hood i brinnande mantel och fackla vid hästryggen, en man, tagel och svans som ljuder genom skritten och galoppens fruktansvärda sorl.

Glimmande stjärnor på himmeln som blinkar till, släcks och tänds, glittrande skräddare på ytspänningen, en å vid en stilla bro, finns inga kvar, allt rivs och förgås och blir till grus som blir till lera och sjunker ner i dyn och pickas på av spigg och abborre.

Där nere tyst fridfullt under ytan, en annan jakt pågår liksom den ovanför andevärldens trolska och becksvarta skogsråets ögon, en skimrande fantasi utan djup, inga romantiska 1800-tals stora hedar beslöjas längre i våra landskap som finns kvar.

Bara Dejting-Apparna som bortrationaliserat kärleken existerar i den digitala erans tid där köttet läggs ut för bästa skålpund att avstycka en bit svål till helgens Swipa höger eller Swipa vänster...

Gud, måtte nåde den som inte förhåller sig korrekt till etablissemanget och följer mediers och journalisters rättesnöre, tala icke om andra när vi själva räds vår egen otäcka doxa. Vår operandi opus modus är så otäck att syrsor och småfåglar flyr skogsbryn längs den beridna uppsuttna politiska vägen och in rasar gräshoppssvärmar av rationaliserade tankar där inte längre tid för passion och romantik finns till överst.

I framtiden är det Internets befruktande maskiner genom digitala vägar som slutligen övertar den sista lilla drivkraft som lämnar människan, sexualiteten som Freud ekade och skrek om i sin egen mansplainande "manshysteri" i sin tids patriarkala domäner vid Genèvesjön.

Men ack så vi bedrog oss, i tider av mänsklig kotteri och sötsaker och beroenden och brukande som missbrukande, där står inte längre en liten hind i Tranströmers lilla glänta och inväntar oss. Vid min lilla löprunda som sist, tog mig längs upptrampade djurstigar såg jag en varelse som från en urtid, en liten hjort, som tittade på mig utan minst antydan till att rädas.

Enligt sägnen kan man följa hinden in i skogen för att den ska leda en rätt, men ty inte ens jag, en blott liten människa i världsalltet vågar eller törs inte vandra min egen Golgata väg fram till de majestätiska portarna som rymmer mitt möte med vår rättskipares altare.

Kaskaderna av Media och (sperma som sekret vid sängens rand i app-mötets slutliga korridor) som vaktar om oss vid vår härd, och beskyddar sin egen ställning, Virtanen hit Timell dit, kulturmannen hit och dit, män älskar kvinnor och drivs av att bli hela och unga som i den heliga graal genom att belåtna kukens frid, som bär sin egen sjuka genitala logik där penetration är alltet, i penisen sitter därför all mannens sexualitet.

Den är bortrationaliserad för innerlighet, intimitet, passion och lycka, kärlek, och förälskelse och romantik, är det någon där ute som kan höra och se eller tyda spåren i snön efter klövdjuret som leder oss till nya marker, eller är detta apokalypsen som vi står inför och början på det artificiella samlivets existens, där nu äntligen vi kan kasta ut alla dessa män som genom sin makt bekukar vår värld i skyl av mediernas klåperi...?

Vi är alla vilsna och överallt längs jordens alla åar, sjöar vattendrag och hav, gråter solsystemet över slutet som närmar sig. Inga Midevial tavlor kommer längre att visualiseras i någon skog där hästar frustande stampar sig fram i den ekande rymd månens sken över vår jord beströr, som nobelpristagaren skrev i sju dikter, "stampar högt däruppe i sina spiltor".. .Jag vill bli stampad på mina fötter av kronhjort, en häst, en zebra, av en något, ett levande ting som bekräftar min existens och gör mig levande igen...