När jag var ung skapade jag en trend på min skola. Det var oavsiktligt. Jag höll i en redovisning den hösten om hörsägen och andra muntliga kulturella traditioner. Vid ett tillfälle tog jag upp fenomenet chinese whispers, för att ge ett tydligt exempel på den förvanskning som kan uppstå vid de muntliga traditioner som praktiserats genom tiderna. Allt från lägerelds historier till sagoberättelser och verbala budbärare. Några dagar efter redovisningen började det. Eleverna kommunicerade med varandra och spred hemliga budskap genom viskningar. Det skedde över hela skolan och gav platsen en mystisk atmosfär. Så vitt jag vet pågår det än idag. Skolan hemsöks av min ande. När jag skriver det här är jag en gammal man vid livets slut. Jag känner att jag kan berätta allt nu, oinskränkt och ohämmat, eftersom jag inte längre har någonting att förlora.
Jag upplevde aldrig mig själv som student. Det har jag aldrig gjort. I den bemärkelsen kände jag mig som en mal i en bikupa. Jag trivdes aldrig i skolan som barn. Gick runt med konstant magknip och ångest. Ändå lyckades jag på något sätt göra alla mina läxor och hålla ordning på betygen. Fortland College var den första skola jag någonsin trivts i. Det var miljön. Skolan var oerhört vacker både invändigt och utvändigt. Det var som att befinna sig inne i ett museum som hela tiden utvecklades och förändrades men ändå stod kvar på sina rötter. Jag hade fyra huvudämnen. Språk: franska, spanska, sumeriska och isländska. Jag kunde tala samtliga språk flytande. Franskan behandlade jag nästan som mitt modersmål. Därtill hade jag historia som mitt andra huvudämne. Mycket fornnordiskt men även världens historia i största allmänhet, utan någon vidare hänsyn till kultur eller specifikt ursprung. Mitt tredje huvudämne var flerspråkig poesi. Det hanterade jag bäst. Där var jag lite av en magiker. Det vågar jag till och med själv tillstå. Mitt fjärde huvudämne var matematik. Jag specialiserade mig på algoritmer. Men det var aldrig mitt huvudintresse.
Jag var nog framför allt en nyfiken sanningssökare, ett hungrande intellekt. Fortland College väckte den inneboende driften hos mig. Jag vandrade runt som en eggad påfågel i skolans uråldriga korridorer, ivrig att lära mig något nytt om världen och mig själv. Alla studier grundades på sokratiska traditioner och en verbal pedagogik som tilltalade mig. Det vill säga vi använde inga läromedel alls över huvudtaget under lektionstid. Inga böcker, inga pennor, inga block. Allt vi gjorde var att lyssna, memorera och till sist redovisa. En av människans unika förmågor som tyvärr gått förlorad.
Mycket hängde på dialog. Tillexempel var alla bord i läsesalarna och matsalen runda så att man kunde sitta och diskutera. Det var ett väldigt intelligent, kreativt och framförallt socialt system. Förr i världen berättade man sagor, förde vidare hörsägen och legender. Den muntliga traditionen som praktiserades av män som Sokrates finns inte längre.
Våra lärare var högutbildade professorer. De var våra böcker. Genier vissa av dem. Intellektuella monster som glömt bort att de också är primitiva människor. Det var ett under att överflödet av intellektuell information inte ploppade ut ur deras öron när de låg och sov om nätterna. Jag såg upp till flera av dem, i synnerhet professor L. Han var min mentor. Professor L var lingvistiker och filolog. Men låt mig återgå till den där dagen för min redovisning. Klockorna hade redan ringt in. Jag satt på min plats och såg på medan salen fylldes med människor. Femtio elever allt som allt. Många ansikten, många medvetanden. Jag var den som skulle tala först. Jag var väl förberedd. Ett av mina flitigaste arbeten någonsin. Resultatet av många sena kvällar, i samtal med professor L inne på hans vackra mahognyinklädda kontor. Många brandys, många cigarrer. Fina samtal som jag aldrig kommer glömma så länge jag lever. Jag lade stor vikt på den fornnordiska mytologin och dess muntliga traditioner. Fördjupade mig förmodligen lite väl i Eddan, vilket även professor L poängterade under ett av våra samtal. Min utgångspunkt var att redogöra för dessa kulturella muntliga traditioners för och nackdelar. Den enda nackdelen var, ansåg jag, den ofrånkomliga förvanskningen, effekten av chinese whispers. Min plan var att bevisa detta genom att låta viska något i studenternas öron. Jag hade valt ut Lisa som startskott på förhand. Inte bara för att hon var en av mina bästa vänner, utan för att hon helt enkelt satt på rätt plats, längst upp till vänster. Lisa och jag hade en historia tillsammans men den historien tänker jag inte berätta nu. Markus, som ironiskt nog också var en av mina närmaste vänner, satt längst ner till höger och skulle därmed få äran att uttala förvanskningen.
Solen kastade in ett dävet sken i aulan, ett betryggande ljus. Ändå var jag nervös. Stress är destruktivt, tänkte jag, omvandla den till en konstruktiv kraft istället, ja till en förutsättning för att överleva.
Professor L ropade upp mitt namn. Jag reste mig upp och gick fram till podiet. Människor överallt, ögon som iakttog mig. Lugn nu, tänkte jag, kom ihåg att dom bara ser sig själva.
Jag drack lite vatten och inledde min redovisning. Jag började med att berätta om Sokrates muntliga traditioner och förhållandet till sina lärljungar . Sedan fortsatte jag att berätta om de muntliga traditionerna kring Eddan. Än så länge gick det bra.
Jag hade stått uppe vid podiet och talat i nästan en hel timme när det var dags för att statuera mitt exempel. Jag klev av scenen och gick upp till Lisa. Jag viskade i hennes öra. Hennes uppgift var enkel. Hon skulle viska vidare informationen till den som satt bredvid henne. Sen skulle vederbörande göra likadant. Informationen färdades genom klassens nu kollektiva medvetande och förvanskades på vägen till antingen oigenkännlighet eller något som mycket vagt påminde om originalversen.
Markus uttalade meningen och förvanskningen bekräftades. Jag förklarade att vad som just hade hänt, kallades för chinese whispers. Jag insåg försent att jag precis förolämpat deras intellekt. Begreppet var naturligtvis inte främmande för dem, bara det var en skymf. Och vad ännu värre var, så hade jag, genom att bevisa förvanskningen, samtidigt oavsiktligt framhållit att deras förmåga att memorera inte riktigt var vad den borde vara. Så jävla klantigt. Oförlåtligt misstag. Brukade inte vara så tanklös. Många var dessutom redan irriterade över att jag hade en sådan god relation till professor L. Det här skulle göra saken ännu värre, för detta skulle han definitivt anmärka och kritisera.
Vanligtvis brukar jag inte blanda in mystik i mina arbeten, inte ens för att egga åhörarna. Jag är ingen suggestiv människa och har alltid ansett att all slags estetisk försköning är ett oförlåtligt brott mot realismen. Men med tanke på att jag bara för en liten stund sedan förolämpat mina klasskamraters intelligens uppstod behovet av ett triumfkort. Jag är allt annat än pretentiös och på den tiden föraktade jag verkligen all form av intellektuell tillgjordhet. Fast redan då började jag inse allt mer att jagets fåfänga behövs för att alstra självkänsla och kreativitet. Så jag lät mig hänges åt ett stycke magi. Nu kommer jag fram till kärnan i min berättelse. Jag berättade om en hörsägen som min farfar brukade berättade för mig när jag var barn. Legenden om Lorraine. Jag ville minnas att jag fann den oerhört spännande och min tanke var att mina klasskamrater skulle finna den minst lika fängslande som jag.
"Lorraine... har ni hört talas om legenden om Lorraine?" Ingen svarade. Tystnaden var skrämmande påtaglig. Den kändes nästan som en närvaro, ett väsen. Solen gick i moln. "Lorraine är enligt sägen en person vars själva existens enbart beror på att man fortsätter berätta om henne. Den dagen man slutar berätta om Lorraine, när hon försvinner ur människors minnen, den vokabulära etern, upphör hon att existera." Här hände dock något märkligt. Två unga killar, nykomlingar vars namn jag ännu inte kände utbytte en blick med varandra som tycktes mig mycket egendomlig. Det väckte ett visst obehag inom mig som jag inte riktigt kan förklara. Jag låtsades att jag aldrig lagt märkte till dom och fortsatte mitt föredrag. " som sagt, den dag då människan slutar att berätta om Lorraine upphör hon att existera. Det är i alla fall teorin. Lorraine är ett av världens så kallade epifenomen, en paradox som alltid fascinerat mig. Universum är fullt av liknande gåtor. Det gäller bara att uppmärksamma dom."
Jag fortsatte att jämföra med uråldriga gudar vars muntliga traditioner, vars namn har blivit förlegade och fallit i glömska genom att människan med tiden slutat prata om dom, så att de förlorat sin religösa och kulturella status och till sist upphört att existera över huvud taget. " Om en gammal historiker emellertid skulle damma fram någon av dessa gudar ur tidens glömska, skulle de börja existera igen."
Ingen försökte argumentera emot.
"Kan du inte berätta lite mer om Lorraine ?" Sa en tjej i mitten. Det var Lucy. Hon var nästan obehagligt vacker och jag började tyvärr förälska mig i henne. Jag log och tittade på klockan.
"Jag tror tyvärr att det får vänta till en annan gång. Hur som helst kära bröder och systrar, så är kontentan av min redovisning följande : det finns en dimension i universum som enbart existerar på grund av medvetandet. Och det är denna dimension som vi här på Fortland college har ynnesten att röra oss i. Tillsammans kan vi få den att expandera. Mitt namn är Henry dechain. Tack för att ni lyssnade."Jag klev ner från podiet. Mot mina förväntningar applåderade hela klassen. Det lät uppriktigt. Jag slog mig ner på min plats, ivrig att lyssna till vad nästa redovisare hade att säga. Lucy satt bara två platser bort. Hon såg mig i ögonen och log ett finurligt leende som jag inte riktigt visste hur jag skulle tolka. Kvinnor. Solen kom fram igen. Jag log inombords. Ljuset är mitt liv. Ikväll skulle jag ut och springa med vargarna och yla mot månen.