Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Lite så



Att håret växt under natten
räckte ner till svanken

Där din hand stannat
skinnet veckat sig
knottrat sig

Där min röst ej kunde nå
min hals snörptes åt
Din hand

Var skulle den gå?
vart var frågorna då?
Var fanns människan
och respekten?


När jag hade blinkat en hundradels sekund
slog upp de blå,
var jag redan penetrerad
han låg ovanpå

Strömmar av reservation
tog bo i min kropp
och mitt hopp
var så långt bort

Att jag kunde inte svära
hata eller förminska
än mindre förstå
varför han gjort mig så illa

Jag ser ut nu mot stjärhimlen
Där uppe finns de
smärtor och skammen
jag bar i många år

Nu är jag den jag älskar mest
utan dig och dig och dig
kan jag älska mig
utan dig













Fri vers (Fri form) av LenaJohansson VIP
Läst 186 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2017-10-20 15:38



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

LenaJohansson
LenaJohansson VIP