Gideon stod i sitt lantliga kök och förberedde en dundermiddag. Alla bröder skulle komma, även de som inte var bundna av blodsband. Han malde sönder lite filharmonika, sabalideja och månstoft med morteln, tog några nypor och släppte ner det i grytan. Sagolika var de dofter som spred sig i köket bröder och alla sublima Qualia de väckte i Gideons medvetande. Vidare fick det hans uppmärksamhet att dras mot det blå fältet som genomströmmade kärnan i hans djupa väsen. Exploria som de vise kallade det, eller det inre augat. Så vaknade därigenom lusten att slå ut de inre vingarna. Fjädrar yrde överallt bröder. Det kom musik från hans händer, typ flöjtverk. Blotta vinddraget från en svepande rörelse fick dom att ljuda. Musiken kom från alla håll samtidigt, som om den befann sig där ute i rummet trots att den inte gjorde det. Plötsligt dök Adrian upp i det blå fältet. En snabb bild bara, tillsammans med en obehaglig känsla av olust. Något var fel. Adrian mådde inte bra.
" Adrian gamle vän, allt väl med dig broder?" Tänkte Gideon, högt så att det nådde fram till Adrian. Några sekunder av obestämd oro flöt förbi som ett förgiftat vatten i ett vattendrag.
"Allt väl med mig Gideon. Jag har vrickat foten bara. Räkna med att jag blir sen till middagen." Hörde Gideon i sitt huvud. Det var Adrians röst.