Jag känner det i luften.
Har gnisslat tänder tre nätter i rad nu och sover dåligt,
trots det har jag en brinnande energi.

En kraft som bultar i varje steg. Den är skamlös.

Jag har alltid ansett att min empati varit en styrka men nu börjar jag förstå att det varit på min bekostnad.
Vänd ut och in på mig själv. Gränslös och osund.
Och kvinnlig.

Men det räcker nu.

Jag känner det.
Snart vänder det.
Snart.
För nu är skammen äntligen hans att bära.