Durecellkaninen
Ännu en sån här dag. Nu går det inte mer. Magen är en skavande sten. Nerverna krullar sig under skinnet. Kan inte mer. Kan inte mer. Kan inte mer. ..
Prata inte med mig. Stäng av alla ljud. Sänk ljuset. Det skär genom märg och ben med alla intryck. Ändå går jag inte att stoppa. Kroppen matar på som en maskin från den ena sysslan till den andra. Kvällens måsten som jag själv skapar allteftersom. Hjärnan går på högvarv, registrerar intryck som fassetterna i en flugas öga. Men jag kan ju för fan inte mer! Kan jag inte bara släppa disktrasan. Släppa almenackan. Släppa planeringen för morgondagen och alla dagar därefter. Släppa ångestklumpen för allt jag gjort och inte gjort, det som hänt och kanske kommer att hända. Idag är idag. Nu är nu. Nuet som jag aldrig deltar i.
Dags att stanna upp. Damma av gamla mindfullnesskivor, gå och basta en gång i veckan. Dags att sluta vara så förbannat dum mot mig själv, som jag alltid tenderar att vara. Önskar bara att tillvaron flöt på lite mer jämnt någon gång. Men det är som det är...
Ett idiotsikt jävla motto...