Tomhetsterrorn är påkopplat. Att vända blad kommer aldrig att vara nog.
Med blixtens hastighet slungas du tillbaka i tid, i frånvaron av förlåtelsens ord och försoningens verktyg. Automatpiloten har gjort sitt jobb, snabbt och effektivt, agerat på triggers du inte kände till. Du har varit här förut, på platsen du känner bäst, som du fruktar och avskyr mest. Det närmaste blir det mest främmande.
Iklädd sorgens mantel och smärtans kofta vandrar du i ruiner, likt en olycklig immigrant i ensamhetens hamn. Hus bygget med Tors hammare och misstillitens spikar vill alltid falla, lätt som korthuset i vinden, av ord som landar fel. De djupaste såren görs inte av de skarpaste knivarna, utan av lögner, bedrag och distans. Efterfrågade ord har inget värde, tiggd uppmärksamhet ingen mening. Så bekant, ensamhetens doft. Ingen åldrande man att fly till, redo att servera söta desserter tillsammans med tröstande ord vid ett slitet matbord. Ingen tillbedjande hund vid dina fötter, med snälla ögon som ser in i din själ. Ingen plats att fly, annan än dig själv. Bara du, bunden att andas ut gårdagen och andas in morgondagen. I tillit till livet. I tillit till Dig.


©Kristin Oladatter