Vägen
Det går en stig i själen
som leder till ditt hus
jag famlar i mörkret
och följer nattens ljus
Den vägen är krokig
på ett naturligt sätt
jag följer våra minnen
som alltid leder rätt
Den sommaren i parken
blev livet som en dans
jag mötte dig vid bänken
den skönaste som fanns
Du var en ljuvlig varelse
så vacker som en dröm
tillgiven och oskuldsfull
så kärleksfull och öm
Vi fann en liten fågel
död med vingen bräckt
jag smekte dina händer
som du till livet väckt
Vi vandrade bland ekar
och tog allting med ro
din kärlek fick betydelse
på drömmens sköra bro
På vägen genom parken
vi språkade om livet
kanhända föddes kärlek
så insiktsfullt och givet
Mot himmelen den flög
fri och utan smärta
den fågeln bar din själ
och fyller nu mitt hjärta
(Copyright © ULJO)