Jag slår mig ner.

Paus.

Jag skall ingenstans.

Tiden är min.

Bara min.

Där ute finns ingenting.

Med spridda ljud som hörs i periferin,
tittar jag ut i tomma intet.

Min blick är bottenlös.

Tom.

Fylld av ensamhet och vemod.

Det kväver mig,men jag märker ingenting.

Jag har stängt alla ute.

Jag är tyst.

Går inte att nå.

Ändå är det min sfär.

Min plats på jorden just nu.

Där jag finner tröst.

Där jag finner ro.

Stillhet.

Harmoni.