Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Kala väggar får färg


Några steg genom kvalmigt rum. Vädringsfönster sätts på glänt. Ombyte av luft. Augustisvalka. På ett bord vid en säng står en halvtom kanna gårdagsvatten och ett dricksglas. På den begränsade bordsytan finns också några utlästa och bleknade tidningssnotiser, en hög hopknycklade hushållsservetter, en grön läkerolask, och en inte alltför oansenlig mängd medikamenter. Rullstol, käpp, och kryckor skymtas. Och nerifrån gatan slussas torsdagsbruset in det ödesmättade tysta. Någonstans gnäller en dörr och någon undrar försynt om tiden motsvarar klockans dån. Jodå, det gjorde den, kunde man upplysa om.

Dessa förbannade väggar glor ner på en som man vore en imbecill. Hur många gånger har man inte försökt krama någon slags mening ur dessa efterhängsna och intesägande och stumma ytor utan att lyckas. Värken, stelheten och svullnaden gör en till val på torra land. Följ bara ledstången. Fan trot. Famlandet och fumlandet dominerar tillställningen just nu. Livet har ingen jäkla mening i sig självt. Situationen avgör. Situationen och inställningen. Allt annat är bara yta. Människan som flexibel yta. Flexibilitet intill förbannelse. Och här stapplar man omkring som en blöt katt i källare med däven stank. En pestsmittad. Vem vill skåda en med förvridna lemmar och knutor under armbågarna som inte annat har att raljera om än sina egna tillkortakommanden och sin bitterhet. Men jag kallar det klarsyn. Krafset bortskalat. Ytan inte längre så välpolerad. Kvavt ännu. Och den envist blinkande neonskylten dom aldrig vill laga…

Känslan av grådask klibbar sig fast trots att sena torsdagskvällen i Luleå plötsligt fylls av glada tillrop och busvisslingar. En och annan taxi lämnar Brasseriet, nöjesskvadern och någon partyblyg kvinna som förirrat sig in i en gränd i hopp om att göra sig osynlig. Och utefter besvikelsens allé strömmar som vanligt utspilld förväntan.

Droppar av tid urholkar stenen. Dripp, dropp. Timmar blir till kopior. Blåkopior. Existerar bara som avtryck i sand vars korn blåser bort. Hålla sig fast vid kanten av timglaset och inte falla ned. Om det inte var för de kala väggarna. De kryper inpå en. Äter sig in i brosket och vrider om. Snart kalcium och D. Va fasen är tid annat än upplevelsefragment. Förresten, var det inte i morron hon skulle komma. Sandkornen förblindar. Hur ser hon mig nu? Inte mycket för ögat att ta in. Slåss som en Allan Pettersson betvingande sina symfonier på knä. Att anbefalla mörkret och hålla det på avstånd. Jag tar ett steg framåt. Hon tar två steg tillbaka. Söka fel för sökandets egen skull. Sån är ju mänskan. Långt gången förhoppning blir ofta besvikelse. Men millimeterglädje är också glädje.

Klockan masar sig fram till tio på fredagsförmiddagen. Julia från kommunen tar ingen notis om Malkolm Jaspers knaggliga morgonhumör. Gör klar hans brunch. Hennes 58 år börjar sig dock göra sig påminda här och var. Inte för att hon beklagar sin lott. Tvärtom. Men förslitningsskadorna i nacke och axlar hade hon kunnat vara utan.
”Julia, det här är ingen sjukdom utan ett lyte. En förvrängd jäkla spegelbild.” ”Nu ska han väl inte prata på det viset när han väntar besök. Och 65 är väl ingen ålder. Slösa inte med krafterna på sånt du inte råder över. ”
”Värk är värk och skönmålning hjälper föga. Ligga och dumflina har aldrig varit min melodi. Det vet Julia.”
”Han är ju inte direkt sängbunden. Och svartmålning smittar av sig. Då kommer han själv inte i sin rätta dager. Och det är synd för det är han värd.”
”Tackar, tackar. Vad tycker du om stojet där nere i Södra hamn?”
”Nu hänger jag inte me’. ”
”The World heter det ju, flytetyget med de 165 lägenheterna. Anlöpte hamn i går vid 17-tiden. Inte en lägenhet under sex miljoner. Ombord glider folk omkring mellan olika restauranger, butiker, gym, tennisplan, biograf, bibliotek och en massa annat. Skaplig pjäs, eller hur? Du skymtar den från fönstret.”
Julia andas in omgivningarna; Tuttifruttihusen, kommersen. Småvesslorna på älven guppar som små andungar i jämförelse med monstertanken nedanför Svartöstan. Vägen tycks vara öppen ända fram eftersom bilar far i skytteltrafik.
”Tusen hakar, vilken båt! Månntro hur lång den är?”
”Ett schabrak på fyra stolpavstånd. Bortåt 200m och 30m på bredden.
”Du har koll på sånt här.”
”Har koll på allt annat än mig själv. Förresten. Själv sket ner sig och dog ifjol. Nä ingen koll på självet”, avrundar Jaspers med en ironisk glimt i ögonvrån.
Jaspers uppskattar Julias timida sätt och hälsar henne tillbaks i morgon. Men Julia förklarar att hon måste sjukskriva sig en tid för nackeländet. En lätt oro sprider sig över Malkolms ansikte och den malande känslan i maggropen förstärks efterhand.

Med gruvsam min drar Jaspers sakta, sakta ut en byrålåda och plockar fram ett foto efter att först hasat sig utmed ledstångan och sen bänkat sig på en stol intill. Tidvist har det känts motigt att röra om bland minnen. Nu är det ett måste. Vyn från svunnen tid. Den gången perrongen flöt, tåget sjöng sin väg och himlen lyssnade. Den gången det väna ansiktet mot rutan avtecknat en hälsning som dröjt sig kvar. Svår balansakt i gränslandet mellan då och nu. För Jaspers är zonen ett ointagligt kastell men muren runtom är inte längre så hög som förut.

Urskiljbara klackar slår mot gata och gårdsplan nedanför. Portingången beträds. Ekot av ett då fortplantar sig genom källare och upp i trappuppgång. Jaspers kala väggar formligen bågnar av rörelse. Ett ekos urkraft. Kugghjulen i hans inre har ännu inte synkroniserats in i varandra och den gnagande känslan fortsätter att anfäkta honom. Värderingsmallen ligger nu utanför hans kontroll och groteska silhuetter tornar upp sig. På den givna signalen knagglar sig Jaspers fram på kryckor eftersom han inte anser sig hinna fälla ut rullstolen. Till slut får han sesam att öppna sig och ser en gestalt med skuggande hatt, blombukett och propert yttre. Asta Soling. Som vore han en isstod står han blickstilla kvar i samma ställning i vad som verkar vara en evighet.

”Nå, tänker du inte be in mig?”, ljuder en mild stämma.
”Jovisst, jag … jag blev bara så överraskad.”
”Inte kommer jag väl oannonserat?”
”Asta, du har egentligen aldrig försvunnit. Du sitter fortfarande på rälsbussen i Haparanda. Du vet, fotot jag har. ”
”Roligt att jag kan vara något för någon, Inget man precis är bortskämd me’.”
”Men, muren du måste över är större, än något för någon”, sa Jaspers plötsligt i ett slags triumferande stämma.
”Den där muren ser jag inte, men du verkar övertygad”, säger Soling häpet.
”Det är jag också.”

Samtalet går vidare och Asta Soling som annars kör med raka rör undviker Malkolms besvär. Att entusiasmera i utsatta lägen. Kanske det som är felet. Hon vill för mycket. Medan hon betraktar fotot av sig själv bakom rutan på ett tåg drar hon sig till minnes känslan av rörelsen bort. Att glida ur bild, ur handling, ur någons liv bort mot något okänt är en dyrköpt efrarenhet som i det flesta fall kostar lyckan. Delvis kostade det också lycka och tillfredsställelse för Soling, men å andra sidan reste hon sig ur askan och tog lärarexamen vid Luleå tekniska universitet och träffade till slut Greger som hon fick en son med. Ur allt diffust kommer alltid något klarare och aldrig hade hon varit klartänktare än nu.

”Vad sysselsätter dig om dagarna? Lule är väl en härlig stad.”
”Jodå, nåt annat kan jag inte tänka mig. Ändå tycks jag sitta fast i min krater och kan inget annat. Tänk om man vore en Ekelöf eller Tranströmer.”
”Visst spelade du in 100-årsjubileet av Ekelöfs födelse”, undrar Soling.
”Exactamente. Läser du Ekelöf?”
”Nja, inte direkt. Men jag checkade av Tv-programmet där han själv läste.”
”Med stämma som kommen ur en vishetskälla. Ibland med dissonansfilter. Ibland utan. Filosofen som regent. Det hade behövts idag. Marknadsmässigheten maler ju ner det mesta. ”
”Men Malkolm, du är ju här.”
”Du är expert på att vända det icke-närvarande åt motsatt håll, Asta. Den saken är klar. Men när värken sätter in tappas jag ur på innehåll.”
”Menar du att motivationen tryter då?”
”Jo men, mer då att tavlan stundtals blir blank och känslan förlamad för att i andra stunder stegras intill sjuklighet. Ur värk föds stress föds förhöjd aktivitet föds något ...”

Malkolm Jaspers är inte riktigt den han en gång varit och det bortsett från hans handikapp. Han ser lidande ut utan att fördenskull ha ett plågat uttryck. Och förut var han hemlighetsfull och fåordig. Nu är han mest tradig och eccentrisk. Det förutan finns i alla fall nåt visst, något ej direkt berörbart, men hans personligheten är udda och kommer att alltid så förbli. Det är hennes fasta övertygelse.
Malkolm Jaspers är enligt egen åsikt, inte längre en handlingarnas man utan bara en överbliven rest. Den osynliga mur han inte tar sig över kan han i bästa fall temporärt ersätta med något överkomligare men att obehindrat vandra utan murar förutsätter ett liv utan värk och desillusion. Sådana griller faller på sin egen omrimlighet. Inte minst för en realist som Jaspers. Framför honom står ett under av vältalighet, men inte ens hon tycks vara helt fokuserad. Hon tycks mest vrida och vända på formuleringar.

Mötet fortgår i två timmar och verkar avlöpa utan dramatik. Dock sätter Malkolms dagsform och känsla av utsatthet, stopp för ytterliga konversation. Han försöker grina upp sig men Asta får glida iväg utan några glödande inlägg från honom. Men hon förvissar sig om att hon är välkommen tillbaka.
”Vi råkas väl igen nästkommande vecka?” slänger hon fram i steget.
”Vet inte tidpunkten. Dagsformen avgör”, svarar han undvikande.

Till Malkolms förvåning dyker Julia upp morgonen därpå och frågar honom om mötet.
”Men skulle du inte vara sjukskriven” säger han förundrat.
”Visst men jag hade ledig eftermiddag igår, och gick på zonterapi. Och står jag bara på benen går jag hellre på jobbet. Får i alla fall avvakta morrondan innan jag sjukskriver mig. Känns det bra så känns det. Och Malkolm då, har han fått svar på frågor?”
”Svar och svar. Vet inte. ”
”Jag borde inte fråga. Men jag ska snart förklara varför. Var besöket givande?” ” Besöket var mer av en svalas flykt än ett möte. Svårgripbart men stimulerande.”
”Jo Malkolm, det är något som jag måste tala om. Något som jag redan borde ha sagt när jag kom med det där meddelandet från kvinnan från igår. Eller kanske rentav tidigare när jag fick syn på fotot med kvinnan på station. ”
”Men kläm fram med det Julia. Så farligt kan det väl ändå inte vara.”
”Jodå det kan de. Kvinnan på fotot som besökte dig är nämligen min syster.”
Vimmelkantig av denna nya insikt sjunker Jaspers ner i ett schakt. Men inte med en min avslöjar han vad som pågår. En plötslig vindpust drar in och kyler ner hans tankesystem. Åter känner han sig redo och ställer oväntat upp ett ultimatum.
”Om det är så att det här är en uppgjord soppa som ni två kokat ihop vill jag att ni båda lämnar mig ifred i fortsättningen.
”Nej, nej så är det int …”
”Julia, Var snäll å låt mig tala till punkt. Jo, om det inte skulle vara så att ni två smidit ränker bakom min rygg vill jag ändå att du slutar. ”
”Ja, jag borde varit uppriktig och sagt dig medetsamma men uppgjort är det inte. Men min syster tycker på hedersord att du är en unik individ och värd att satsa på.”
”Och vad grundar hon det på?”
”Jo, helt enkelt på det faktum att du inte använder ett tryfferat och sockrat tilltal som såna där tomt smilande jeppar brukar använda ute på dansställen. ”
”Jaså, det säger hon. Nå, eventuellt kan jag tänka mig att träffa henne igen.”

Veckan därpå är Julia sjukskriven för rygg och nacke medan Asta Soling, systern, tagit hennes plats och åter befinner sig i tamburen hos Makolm Jaspers. Medan hon hänger upp kappa och scarf formulerar Malkolm tyst en fråga för sig själv. Asta låtsas som det regnar och sätter sig till ro i vardagsrummets skinnsoffa.
”Och du och Greger, var står ni nu?” undrar Malkolm.
”Om du menar var vi har varann?”
”Jo, det.”
”Okorkat är korkat, är det enda jag har att säga”.
”Jaså, den.”
”Vissa relationer släpper slagg. Det är ofrånkomligt”, säger Asta som för att avsluta ämnet.
”Nu börjar väggarna visst få färg” hörs Malkolm säga med dämpad röst.
Och ett leende sprids genom rummet.




Prosa (Novell) av BenGust VIP
Läst 308 gånger och applåderad av 11 personer
Utvald text
Publicerad 2017-10-29 12:18



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

BenGust VIP