I mitten av en grundskolebyggnad låg en fritidsklubb insprängd i gult 60-tals-tegel under 1990-talet. Var denna fritidsklubb gick att finna tänker jag inte gå ut med. Men jag kan säga så mycket som att den var belägen i en liten nordvästskånsk stad. Om det fortfarande finns kvar någon form av fritidsaktivitet i denna byggnad är oklart. Fritidsklubben var en samlingsplats för skolans ungdomar – som i regel var i åldrarna 10-13 år – och här kunde man för en nätt, månatlig summa spela pingis, titta på klassiska Disneyfilmer, köpa godis i den lilla provisoriska kiosken, byta hockeybilder med varandra, lyssna på musik, spela biljard och mycket annat. De ungar som hade mognat i förtid brukade ställa sig utanför lokalen och smygröka i buskagen. Men främst var det en samlingsplats för ungar som inte hade mycket vettigt att göra innanför hemmets vrår. En del gick till fritidsklubben för att finna sin första kärlek, andra för att jävlas med de som var skötsamma, och somliga sökte sig till gemenskapen för att fly undan den miserabla tillvaron i de hårdnackade arbetarklasslängorna. Den historia jag nu ska förtälja berör människor från samtliga kategorier. Somliga lyckades bra i livet. Andra fick aldrig en ärlig chans från första början.

Fritidsklubben leddes av två fritidspedagoger; vi kan kalla dem Ulf och Björn. Ulf var en kort, skallig man i 35-årsåldern och Ulf en 28-åring med stort, mörkt skägg och en basröst som fick rutorna att vibrera. Några gånger varje termin brukade de anordna ett skoldisko för de ungar som hade möjlighet att betala tjugo kronor i inträde. Då bjöds det på någon halvtaskig DJ som spelade smurfhits och Vengaboys från en provisorisk scen, belägen längst in i fritidshemmets lekhall. Ungarna kom klädda i sina Adidasbyxor med knäppe på sidan av byxbenen, killarna hade i regel Nick Carter-frisyrer och en och annan tjej var så modig att hon hade låtit göra rastaflätor. För de mer privilegierade ungarna var det inte ovanligt med Calvin Klein-tröjor med ett stort CK över bröstet.

Ja, ni hajar nog hur kidsen såg ut på 90-talet. Plockar vi bort våra nostalgiska glasögon från näsan kan vi utan pardon konstatera att folk i allmänhet såg för jävliga ut: breda brallor, alltför långa och oproportionerliga tröjor och bisarra frisyrer. De yttre attributen är dock ovidkommande för denna historia. Likaså ungarnas taskiga danssteg och sockerkickarna de fick av att förtära liter- och kilovis Coca Cola och lösgodis som fritidspedagogerna sålde i kiosken. Värst var det för det danspar som vann danstävlingen: förstapriset var nämligen ett halvt kilo godis och fem burkar Cola. Där hade föräldrarna sannerligen något att bita i när de skulle få sina ungar att komma till ro för natten.

Fritidsklubbens disco var månadens höjdpunkt; allt kunde hända en kväll som denna för ett gäng drömmande ungdomar i grundskolan. Många andra skolor anordnade också discodans för sina elever. Det som emellertid skiljde denna skolas fritidsklubb från andra skolor var klientelet. I alla fall om vi ser till två av de ständigt återkommande gästerna: tvillingarna Peter och David. De bodde på en stjärna längst in i mitten av stjärnbilden lilla Björn. Det var i alla fall vad det ryktades om. Varje månad stod de plikttroget i dörren och sprang in när Ulf och Björn slog upp portarna. De reste nästan tre miljoner ljusår för att dansa tillsammans med skolans ungdomar. Och de var ena jävlar på att dansa. Alla de andra ungdomarna framstod som klumpfotade åsnor när Peter och David tog ut svängarna på dansgolvet i sina blåvita kostymer med stjärnor draperade över tyget. En tuffare kille i femman hade en gång skämtsamt uttryckt att de två liknade gigantiska Milkyway-chokladkakor (överdragspappret till detta var nämligen blåvitt med vita stjärnor) – ett skämt som inte mottogs med blida miner av övriga ungdomar. Peter och David hade kommit till dessa discon under flera års tid och var ett naturligt inslag i de månatliga discokvällarna. Aldrig att man skulle få göra sig rolig på deras bekostnad. Snällt men bestämt gjorde den stora gruppen av ungdomar klart för killen i femman att detta beteende inte passade sig, vilket han fann sig i ganska fort när han insåg att han hade samtliga festprissar mot sig.

När tvillingarna gick upp och dansade till DJ:n och dennes pulserande 90-tals-dängor flockade sig kidsen runt dem. Tjejerna var otroligt förtjusta i tvillingarna, och fick de tillfälle att dansa med en av dem – om det så enbart rörde sig om en hundradels sekund – kunde de gå hem lyckliga när klockan började närma sig elva. Det märkliga var att det inte infann sig någon svartsjuka bland killarna i lokalen när tjejerna så uppenbart stod och trånade efter tvillingarna. På ett moget vis insåg killarna – både de tuffa och de mindre hetlevrade – att tvillingarna spelade i en helt annan liga än de själva. Det var bara att acceptera att de hade mött sina övermän. Det förekom inte någon form av rivalitet. På något vänster insåg grabbarna – trots sin ringa ålder och bristfälliga förstånd – att man inte kunde mäta sig i dans med någon som lyckades med konststycket att resa miljoner ljusår för att visa upp sina färdigheter. I stället brukade killarna gå till kiosken och använda en del av sin veckopeng för att bjuda tvillingarna på salta S, Cola, chips, sura nappar, popcorn, söta Ferraribilar - ja, vad de än önskade. Peter och David var två ödmjuka kungar på fritidsklubben och de accepterades för de fina människor de var.

Ungarna kunde bilda en stor dansring på golvet med tvillingarna dansande i mitten av den. De klappade i takt till musiken och tittade begeistrat på när tvillingarna dansade i sina stjärnkläder. Det var verkligen en fröjd för ögat att se hur de gjorde piruetter, kasade på sina knän på det spegelblanka golvet och rörde på höfterna till musiken, lika graciöst som två galopperande leoparder på den afrikanska savannen. Ulf och Björn tröttnade aldrig på att se på när ungdomarna roade sig på deras fritidsgård. De visste att det inte fanns på kartan att en sådan stämning gick att finna på något annat skoldisko i hela världen. Det gällde bara att hålla tyst om de långresta gästerna. Hade vuxenvärlden fått nys om att den lilla staden i nordvästra Skåne hade besökare från yttre rymden, skulle deras värsta farhågor kunna besannas. Människan är en nyfiken och girig jävel. Lyckas denna sätta klorna i något rent, något orört och avvikande, blir det bara infekterat och exploaterat. Människan förslavar och förgör allt som är avvikande. Ulf och Björn var väl medvetna om vad deras art var kapabel till att göra. Så det bästa var att hålla tyst, luta sig tillbaka och njuta av den glädje som genomsyrade dansgolvet.

Tvillingarna var alltid först in och sist ut på fritidsklubben. När klockan närmade sig elva och barnens föräldrar skulle dyka upp för att ta med sina förnöjda ungar hem, var Peter och David tvungna att tänka på refrängen. De kunde inte riskera att vuxenvärlden skulle få reda på deras existens; det var alltför riskabelt, även om de flesta föräldrarna (åtminstone utåt sett) var goda samhällsmedborgare. När tvillingarna hade trätt på sig sina ytterkläder kramade ungarna om dem och de flög hem till stjärnorna. I luften bildades kondens och sprakande regnbågsfärger i takt med att deras kroppar startade sin färd upp mot den grådisiga hösthimlen. En och annan stjärna kunde urskiljas i skyn när ungarna tittade upp för att vinka adjö. De skulle inte få se sina vänner förrän om en månad, då Ulf och Björn återigen skulle jobba på obekväm arbetstid för att tvillingarna skulle få återuppta dansandet i den magiska höstnatten.

                                                                           *

En ny månad såg dagens ljus och tvillingarna stod än en gång vid fritidsklubbens dörr. De dansade och spred glädje runt sig och de återkommande kamraterna trodde att dessa kvällar skulle vara för evigt. Nya popcorn och Colaburkar konsumerades från den provisoriska kiosken, flickorna fick både en och två danser med stjärnpojkarna och nittiotalsmusiken skulle fortsätta att strömma ur de uppsatta högtalarna flera gånger om.

Men som med mycket annat här i livet har allting ett slut. Tvillingarna slutade efter ett tag att gästa fritidsklubbens disko. Klimatet blev råare ute på skolgården och dess bitande kyla drog sig även in i fritidsklubben. Sista gången tvillingarna närvarade hade några äldre killar i högstadiet börjat hänga utanför lokalen när de yngre förmågorna på skolan var inne och dansade. De stod och rökte cigaretter, drack folköl och började terrorisera besökarna. Det tillhörde högstadieåldern att sätta sig över de som var yngre; det var en ofrånkomlig utveckling som jag tror att många av er känner igen. Ibland hördes de äldre ungdomarna skrika könsord efter flickorna och pojkarna blev ofta utmanade att ställa upp på blodiga slagsmål. Området skolan låg i hade med tiden börjat förfalla: både fysiskt och socialt. Kommunen hade inga planer på att restaurera de omgivande hyreshusen, och i takt med att området blev mer och mer nedgånget, flyttade de skötsamma människorna ut ur hyreshuskomplexen och lämnade plats åt yrkeskriminella, heroinmissbrukare, våldtäktsmän och annat löst folk.

Tvillingarna från stjärnornas värld kände sig inte längre trygga när de gästade den nordvästskånska småstaden. Den glädje och den välkomnande atmosfär som tidigare hade infunnit sig under de festliga kvällarna, hade bytts ut mot osäkerhet och vredesmod. Detta var en fingervisning om vad som väntade kvarterets ungar när de skulle träda in i vuxenvärlden. Den sista gången de gästade fritidsklubbens diskotek kom en kille i åttonde klass fram till tvillingarna, drog dem i kläderna och gjorde sig roliga på deras bekostnad. Åttondeklassaren höll tag om en av tvillingarna och tvingade honom att titta på medan hans vänner fällde brodern till marken. När han låg på den blöta asfalten turades de äldre killarna om att sparka på honom. De skrattade medan de slet i sönder tvillingens skjorta med de blå stjärnorna. Hans bror satt hjälplöst fast i den store killens grepp och kunde bara se på när de slet sönder de fastbroderade stjärnorna. Tygstycket imploderade och kvar fanns enbart en vettskrämd och mörbultad stjärnpojke som aldrig mer skulle våga sig tillbaks till Ulfs och Björns fritidsklubb. Alla goda stunder från dansgolvet, kiosken och det gemensamma uppehållsrummet var numera enbart ett minne blott. De ungar som hade lärt känna tvillingarna under de gångna åren hoppades att det var deras fina stunder tillsammans som tvillingarna skulle bära med sig till stjärnhimlen, och inte den misär de hade tvingats genomlida den där sista kvällen utanför fritidsklubbens lokal.

I dag har all fritidsverksamhet i staden förlagts centralt till en större skola inne i stan. Jag vet inte vad som hände med Ulf och Björn. Förmodligen fortsatte de arbeta som fritidspedagoger inom kommunen. Men fritidsklubben stängde för gott ett halvår efter tvillingarnas sista dans. Skolan är fortfarande öppen, och vad jag har förstått tampas pedagoger varje dag med påtända ungdomar, slagsmål, kontakter med soc, nedgångna byggnader som är angripna av mögel och annan skadeverkan. I hyreshusen som omgärdar skolan sitter heroinmissbrukare och skjuter upp i trappuppgångarna, polisen har ständigt en patrull närvarande på den största innergården och det sägs även att man har sett ett antal svarta flaggor med Islamiska statens symbol vaja på diverse balkonger. Allt är förruttnat. Det sjuka vann över det friska och det är en realitet vi människor måste börja vänja oss vid.

Men en gång flög två tvillingar ner till oss från stjärnhimlen för att dansa och roa sig med skolans livsglada barn. De var kungar för en afton där de stod inför sina jämnåriga kamrater i sina stjärnprydda kläder och dansade kvällen lång, delade broderligt på sina sötsaker och berättade om livet på stjärnhimlen, tre miljoner ljusår bort från en verklighet som vi alla då och då önskar kunde förpassas till yttre galaxer.