Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Jens och den väldige

Var man än befann sig sågs tidningshuset skylt som en konstant mot tidens varierande himlar. Frostigt snötäckt eller ångande diffus mot ett allt varmare koppartak. Palmemords-kväll eller Metoo-morgon, alltid stod den där, snurrande sitt neonröda IV. Och under den rostfärgade kopparn, mitt i det öppna kontorslandskapet, satt Jens över tangentbordet och pekade ned sina artiklar utan att en enda gång titta upp för att jaga efter en tanke. Det var som att allt redan satt i honom på ett absolut självklart sätt. Som de gamla valsarna i tidningshuset Inuti Världen satt, som tryckpressarna nere i husets källare, som den absoluta sanningen. Oföränderlig, så var också Jens. Frågade man om hans åsikt så kunde man med säkerhet veta att man gavs ett ärligt svar, och sedan spelade det ingen roll om spörsmålet var privat eller redaktionellt. Jens använde sig inte av sociala smörjmedel, Jens sa som det var. En egenhet som många av hans vänner och kollegor kunde tycka var aningen udda, ja nästintill sjuklig och fick till följd att de som inte riktigt kände honom, avlägsnade sig nervöst skrattande i ett: ”Ja just det, du tycker så”, med blicken vänd mot honom. Den här besynnerliga ärligheten, Jens ömma frankhet, ledde också till att hans texter lästes. Twitterkontot följdes av knappa miljonen och trots den högst sporadiska uppdateringsfrekvensen nådde Instagramkontot nästan upp till samma siffror. Ärlighet i ett samhälle. En människa som faktiskt sa som det var. Filterlöst. På en tidningsredaktion och genom sociala medier. Jens besatt något sällsynt och mycket uppskattat. Och det var också anledningen till att han fick vara kvar efter krönikan. Den vars inledningen om bara överkroppar på matvarubutiker hade sett slätstruken och sommarsömnig ut men som senare hade utvecklats till något inåtvänt och behandlat något avsevärt mycket naknare. Jens hade träffat husets innersta nerv.

 

Nu satt Jens vid ena änden av det löjligt långa sammanträdesbordet med chefredaktören som en silhuett mot de vinklade persiennerna på andra sidan, omgiven av redaktionschef Isabelle och kollegorna Mats och Pontus.

”Vad har du att säga?” Silhuetten framför fönstret knäppte händerna och torrtvättade dem mot bröstet.

”Det är ju sant det jag skriver, om tidningens pressetiska historia. Det är sant, är det inte det?”

”Bara för att det är sant, behöver det inte nödvändigtvis skrivas… Och för helvete inte tryckas!”

Redaktörschefen vred sig mot Isabelle, som med sin korpsvarta page satt geishagrå med huvudet nedsänkt som väntande på tryckvågen att slå över.

Jens fortsatte: ”Lyssna. Jag är tacksam för allt jag fått på den här tidningen. Plattformarna. Hur den lyft mig. Men hur ska jag låta bli att skriva om det som berör, om sanningen hur plågsam den än ter sig och vad än följderna kan tänkas bli. Jag måste hålla mig till det rätta och säga att även det här mötet… även det här finner jag på ett sätt orätt.”

”Orätt…!” Ordet följdes av femtio steg, en tystminuts-tystnad och sedan långa blickar från kollegorna och Isabelle innan dörrarna slöts om honom.

 

Men Jens fick faktiskt vara kvar när nu artikeln ändå nått ut, något annat var omöjligt. Men byline-bilden krymptes så man på armlängds avstånd inte kunde se om det var Jens, Lasse Kroner, Oldsberg eller en säl. Spalten kom bara ut i onsdagstidningen och gränsen drogs samman från 3000 till max 1500 tecken - och inte ett jävla komma till, som redaktören sagt. Jens hade lovat att hålla kritiken inom husets väggar, eller åtminstone till korridorerna, vilket han också gjorde. Ett tag.

 

En vecka senare var det dags igen.

 

”Behandlats orätt. Tryckt tillbaka utrymmet för sanning till 1500 tecken. Hur i helvete kan Jens skriva så!?? Var han med under skapelsen? Satte Jens kanske upp tryckpressarna själv? Rollade valsarna med bläck? Vet Jens hur många tecken som kasseras av alla tusentals tecken som tar plats i en tänkt tidning? Tror Jens kanske att han är chefredaktör? Jens kanske tror att han är skapelsen själv!?”

Den här gången hade Jens inte spridit en tidningsartikel men han hade ändå nått fram genom sina privata plattformar. Redaktionsmöteskulturen, hur han hade behandlats, allt hade naturligtvis lyfts av konkurrerande tidningar. Spalten sattes under karantän och så blev också fallet kort senare med Jens.

 

Följet gick genom korridorerna och den här gången hördes det viskas mot täten:  ”Låt oss få pröva honom, på riktigt! Så får vi se om han verkligen är så där sann och lojal mot tidningen som du alltid håller honom för.

”Okej, rubba han, men förstör honom inte, totalt.”

 

GUBBSLEM…! HYCKLARE!! FAR ÅT HELVETE MED DINA LÖGNER OCH ÄCKLIGA HÄNDER!!! Jag som trodde dina texter stod för något?!  DÖ!!!!!

 

Genom Jens flöden kom nu nästan bara versaleriserat hat följt av utropstecken i varierande mängd. Osannolika sammansättningar - som var för sig hade en viss sanning men tagna ur sin kontext var helt förvridet och därför till sin helhet lögner. Osanningar som hade läkts ut till varenda tidningsredaktion och fristående journalist. Jens jagades nedför varenda medial bygata som fanns. Och drevets frenesi bara tilltog. Tidningens korridorer blev allt längre, till de fanns så långa att utmattningen fällde honom. Han sjukskrevs och stängde ner sina medier. Försökte undvika tv och radio, svarade inte längre på samtal, men ändå nådde folk honom med sina frågor. När han gick med soporna, till macken för att köpa en trave mikromiddagar och en kasse öl. Nästintill ständigt fanns en kamera och en mikrofon där, och om inte så möttes han av fördömande blickar eller kände av hur de brände i nacken när han stod vid kassan för att betala. Jens vände på dygnen för att få hjälp av mörkret och vek sedan upp alla kragar han hade för att som en undersömnad nå genom. Ärekransen var berövad, allt som fanns kvar var den egna värdigheten, hans strävan efter sanning. Den osamplade. För allt vad det nu var värt, fånge som han var i en sopluktande tvåa med fransk balkong mot E4:an som tack och lov levererade ett ständigt sömnigt sus.

 

”Nu skrattar de åt mig, de som är yngre än jag och som inte vet vad det egentligen vill säga att kritisera den väldige. Att säga orätt är inte rätt väg att närma sig en chefredaktör om man nu vill bibehålla sig själv. Men de kommer också att få se om de inte hinner bli förförda och förljugna innan dess.”

Företagspsykologen korsade de brunt manchesterklädda benen och hummade.

”Mm, jag förstår, det är bra att du vädrar ut vänta-bara-bitterheten. Och jag tänker vilket patos, vad starkt av dig att stå upp för din sanning. Mot den väldige, som du säger. Men Bengt, jag föreslår att vi träffas igen nästa vecka. Alla. Inklusive ledningen, med den väldige som du nyss sa. Och jag kommer vara med dig hela vägen, som stöd om du vill?”

”Vad skulle det duga till. Jag står själv. Jag vill bara ha ett slut på den här jakten i en sista sittning. Titta, han drog bort en hårtuss av det nu gråa håret. Titta. Det har börjat bli grått!  Och tappar det gör jag med, jag river och det lossnar. Där finns ingen motståndskraft längre, alla ankare är borta. Nej, det blir min sista sittning, för sanningens skull.”

Psykologen krafsade ner ett recept. ”Börja med de här från och med i dag och komplettera sedan med en multivitamintablett. Mitt val, tillexempel, som innehåller alla mineraler du förbränner genom den stress du nu går genom.”

 

Genom diset på gångbron över E4:an roterande det neonröda IV:et, Jens drog ner kepsen mot nästippen och såg mot skorna till han kunde sätta nyckeln i dörren och öppna upp mot det unkna där han befann sig.

På toaletten skruvade han upp kallvattenkranen och lät vattnet skölja medan han gick mot kylen för en pilsner. Jens ställde den på toasitsen, stödde sig mot handfatet och kastade upp kallvatten i det som föråldrats så hastigt. Nånstans hade Jens läst att det hjälpte mindre linjer i ansiktet att dra sig tillbaka. Fast egentligen var det ju löjligt. Hyn var redan bältrosmärkt av stress, mjäll låg över hans axlar, håret föll i stora tussar och avmagringen förstärkte hans sjukdomspräglade och - föråldrade intryck. Jens såg ut som en lägerfånge. Men det var ändå något han handfast kunde göra för att återfå kontrollen, hur ytterst löjligt det än var, så kändes det bättre. Att stänka kallt vatten mot stressrynkor och bältrosor.

”Gud”, sa Jens till människan i spegeln som nyss suttit på en position så många åtrådde. ”Gud, varför mig? Vad har jag egentligen gjort för orätt mer än att sträva efter sanningen, sträva efter tidningens bästa? De få som känner mig och de mer yttre bekanta, alla vet ju hur befängda anklagelserna är. Hur sanningen är att mitt namn solkats av lögnaktiga karriärister. ”

Han släppte handtagskanterna, slängde i sig två propavan, sträckte sig efter ölen och drack ur den i ett svep för att lägga sig att sova. Sömnen var ett ställe där förnedring och förakt ännu inte rev honom men som var omöjlig att nå utan mediciner.

 

Bordet var om möjligt ännu längre, men ljuset silades som en trygg konstant genom persiennerna och låg som en korona runt den väldige chefredaktörens huvud och axlar. Han böjde sig fram över långsidan, bara för att hastigt därefter skjuta tillbaka stolen.

”Uff! Helvete Bengt, så du ser ut! Nå vad säger du nu om sanningen. Särskilt billig kommer den aldrig. Är den nu värd sitt pris?”

’”Jag vet vad som hänt, jag vet att det kommer från det här husets vrår, smutskastningen av mig. Karaktärsmordet. Allt kommer härifrån. Olyckan som drabbat mig. Och därför är också mina ord bittra. Men jag anklagar inte dig, eller själva huset, det är levande delar av det som är ruttet. Och som därför också måste avskiljas.”

Isabelle, Mats och Pontus satt som förra gången, fast nu mer lätta, som efter en bergochdalbanetur.

”Avskiljas, lyssna på den där dåren. Han kritiserar ju delar av huset. Det som byggde den plattform han stod och skrek på. Att du bara vågar!” sa Mats

”Ja tyst, så gör du dig bäst. Utan utrymme att sprida dina så kallade sanningar. Jag håller med. Att du bara vågar!” Isabelle hade fått fin färg på kinderna och tycktes njuta av situationen.

”Gå härifrån, stäng dörren och håll tyst”, sa Mats

 

”Tyst”, sa den väldige och rullade fram med stolen mot sammanträdesbordets kant. ”Tyst. Det är precis vad Jens har varit. Han har berövats sitt jobb här på tidningen, samma tidning som senare smutskastat och drevat mot honom. Han har slitit sitt hår och sett det bli grått, möts av avsky av människor han inte ens känner och tvingats till husarrest i sitt eget hem. Han har fått olyckor skickade till sig från människor här, och han har blivit tyst. Inte ett enda ord har han lagt för att åtminstone göra en rörelse att störta mig. Inte ett ord… Han har förblivit just det. Tyst... Och så ska också ni lämna det här rummet. Alla, utom Jens. Tyst, och i skam.”

Det skar i öronen när stolarna med en utomordentlig försiktighet drogs ut och ändå skrapade mot marmorgolvet.

”Jens har prövats och förblivit tyst och därför tänker jag befordra honom till redaktionschef om han finner den positionen intressant. Isabelle, som tidigare suttit på den posten får gå härifrån med omedelbar verkan. Likaså er två, Mats och Pontus, era tjänster är vakanta. Avlägsna er. Ni äcklar mig mer era streberaktiga uppsyner.”

De gick sin väg och dörrarna slog igen tungt och värdigt, sådär exakt som material bara kan passas genom hur tiden filar det samman.

”Ta några veckor innan du kommer tillbaka för att sätta in dig i det redaktionella, det är du sannerligen värd. Du har prövats och gått igenom, nu ska vi bara se till att du får upprättelse och mer därtill. Välkommen tillbaka till huset Jens.”




Prosa (Novell) av Robert Jonsson VIP
Läst 70 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2017-11-01 11:31



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Robert Jonsson
Robert Jonsson VIP