Jag kämpar emot,
men fortsätter sjunka.

Ytan syns allt längre bort,
mina uddlösa försök att nå den är inte nog.

Ytan försvinner och botten närmar sig,
där jag aldrig trodde jag skulle hamna.

En strimma ljus genomborrar det dunkla mörker,
min verklighet.

Jag kastar mig mot ljuset,
ens det minsta kan utplåna det tyngsta mörker.

Snälla, lys upp mitt kolsvarta inre,
låt mörkret ge vika.