Tre fönster lyser skelögt
i Stureskolans tegelfasad.
Därinne vandrar en kvarglömd
frygisk skala som osaligt söker
sin lydiska syster i korridorerna. 

Jag skulle vilja säga dem:
Spöken! Ni är så nära att ni inte ser!
Men det vill en skala inte höra.
De vill vara mer unika än så,
sticka ut mer, vara mer speciella,
så till den milda grad
att de blir obrukbara. 

Men lystern i fönstren kan också betyda
att de funnit varandra och upptäckt
att de står genomskinliga sida vid sida
med olika utsiktspunkter. Så enkelt
kan det vara att finna sig.