Himlen var rödlätt, nästan orange. Det såg ut som om den brann. Ett sorgset och vemodigt sken som fick Adrian att känna sig tom och ihålig inombords, uppgiven. Det var då han såg honom. Borta vid klipporna som gränsade till den mörka skogsdungen. Pinnochio. Men han rörde sig utan sin herres trådar. Han var fri, såg grym och illasinnad ut och bar på ett stort maskingevär som han mycket förnöjsamt smattrade med mot alla möjliga föremål runt omkring sig. När Adrian hörde hans skratt fick han rysningar. Längre bort i den nästan uttorkade sjön i vilken den brinnande himlen återspeglades, låg vraket av ett gammalt piratskepp lutat i det låga vattnet med fören pekandes upp mot himlen. Pinoochio riktade sitt vapen mot vraket och avfyrade rocket-launchen. FLOMP ! Lät det när missilen slungades ut och sedan PANG ! När den träffade sitt mål. En stor explosion uppstod vartill ett mastodont eldmoln bolmade upp mot himlen och sedan upplöstes. Pinnochio skrattade.
Adrian slöt ögonen och viskade"snälla bli god igen." Goofy som stod bredvid honom , skrattade hjärtligt åt det där och sa " du grabben! Hö hö. Prova den här i stället om du vill se på magi." Goofy tog upp ett riktigt maffigt automatgevär som blänkte i svart, gjorde sig skjutklar, siktade och smattrade iväg en salva mot pinnochio. Flera av kulorna träffade. En i armen, en i skuldran och en som snuddade kindbenet och tinningen. Träflisor yrde i luften. Pinnochio skrek till av raseri. Vände sig mot dom och började skjuta som en galning. Adrian och goofy gick ner på huk och gömde sig bakom ett stort klippblock. Kulorna ven förbi och somliga av dom snuddade stenblocket så att små flisor av sten yrde omkring i luften. Goofy skrattade och skrattade.
"Hö hö hö. Ojsan hoppsan broder Adrian nu blev han visst lite arg vår käre gamle P. Nu ska vi se vad han tycker om det här." Sa goofy, plockade upp en grön handgranat ur sin ficka, drog ut sprintern med gaddarna och kastade sedan iväg granaten bak över huvudet utan att vända sig om. Några sekunder av oviss väntan flöt förbi och sedan smällde det. Smällde så högt och kraftigt att hela marken skakade och stenar och jord regnade ner framför dom. Sedan blev det knäpptyst. Vare sig Adrian eller goofy gjorde någon ansats att resa på sig. Till slut satte goofy handen mot Adrians öra och viskade "okej grabben. Jag smyger runt hörnet och kikar lite. Om jag inte är tillbaks om typ två minuter så spring." Och så började han sakta, sakta krypa iväg runt hörnet av stenblocket. Det var svårt att avgöra hur lång tid som gick. Kanske en, kanske två, kanske tre minuter. Adrian var väldigt osäker. Länge visste han inte om han vågade röra sig eller ej. Slutligen tog han modet till sig, reste på sig försiktigt och började röra sig därifrån på huk. Precis när han skulle räta på sig helt för att springa dunsade två fötter ner precis framför honom. Adrian blickade försiktigt uppåt. Det var pinocchio och han hade det värsta, mest mardrömslika hångrinet ni kan tänka er målat på läpparna. Pinocchio höll i en stor kökskniv som blänkte i det skumma skymningsljuset. Adrian såg en bit av den brinnande himlen reflekteras i den. Pinocchio svingade kniven. Adrian hann precis kasta sig bakåt innan bladet hann träffa honom. SWISCH!
Pinnochio svingade bladet två gånger till, swisch swisch. Adrian fortsatte fösa sig själv bakåt och lyckades nätt och jämnt undgå den sylvassa knivseggen. Pinnochio kastade sig över honom, höjde den kolossala kniven ovanför huvudet och högg med full kraft mot Adrians torso. Innan bladet hann träffa honom grep han tag i Pinocchios handled. När han kände den träaktiga huden mot sin slogs han av en panisk skräck som han aldrig tidigare upplevt. Pinnochio var ingen människa men ändå var han det. Adrian fick använda all sin kraft, all sin styrka för att hålla kniven tillbaka. Pinnochio tog sin vänstra hand och placerade den ovanpå den högra för att sålunda lägga hela sin tyngd på knivskaftet.
"Jag vill också bli en riktigt pojke." Väste Pinnochio bakom sammanbitna tänder. Adrian kunde se hatet, smärtan och avundsjukan brinna i hans blanka ögon. Var ifrån Pinnochio än fick sin styrka var den omänsklig. Adrian skulle inte orka hålla emot länge till. Knivseggen kom närmare och närmare. Tillslut rispade den upp ett litet sår på hans bröst. Adrian slöt sina ögon och förberedde sig på att känna det kalla stålet tränga in i hans bröstkorg.
Plötsligt hördes ett märkligt ljud som påminde om ljudet som uppstår när man klyver en fuktig vedkubb på mitten. Han kunde känna hur Pinocchios grepp om kniven slappnade av. Adrian öppnade ögonen. Bakom Pinnochio stod Goofy. Han hade kluvit Pinocchios huvud mitt itu med en yxa. Goofy skrattade.
"Hyhyujugh. Det där bör lära honom att inte bråka med gamle Goofy igen."
Pinocchio släppte taget om kniven så att den föll ner bland stenarna. Ljudet av det metalliska klingandet när bladet träffade marken var närmast öronbedövande. Pinnochio kom upp på fötter och stapplade runt i ett desperat försök att nå yxskaftet med sina händer för att slita bort yxan ur sitt huvud. Tillslut gav han upp, föll ner på knä och stelnade till. Ögonen blev tomma och livlösa och huden började spricka över hela kroppen. Sakta men säkert föll han isär och ett mycket vackert blått sken flög ut ur hans inre i form av ett ljusklot. Adrian kunde se Pinocchios ansikte i det och det var återigen snällt och harmlöst. Pinocchio skrattade ett karaktäristiskt pojkskratt och upplöstes sedan i tomma intet.
"Hyuhyujugh. Slutet gott allting gott." Sade Goofy och blinkade med ena ögat.