Håret reste sig upp,som elektrifierat av isblocket
som flög över mig.Huvudet ryckte skarpt och mitt
långa amputerade hår föll av.Förvirringen,smärtan
av att förlora min huvudskyddande hårväxt trängde
sig in i av utrymmets förstoringsglas.Ett ljus som
uppstått från mörkrets djup flammade med smärta
i ögonen.Allt runt omkring blev naket klart och kom
i rörelse.Vad jag fick se,skiftade min inbillning.
En hårig kokong,lik ett ägg och jag är i den.Genom
dess gluggar insåg jag köttets mänskliga kärna.

"Varför visar DU mig DET här?BORT!BORT FRÅN
MIG! Människa av Kvicksilver tyngdkraft ligger
bortom mig. FÖRBAAAAARMA MIIIIIG!
LÅT MIG UPPLEVA TIDSMYSTERIET AV JESU KRISTI!!!
JAG BER!",vädjade jag ihärdigt .
"Du ber om MOTSATSEN TILL MITT SYFTE!",kom det hånande svaret.
"Jag vet,vet,men..."
"FRESTELSEN? Ha.hi..he.he.."
"FRESTELSEN ÄR EN KORTSLUTNING I SINNET.
JAG ÄR DÄRMED I MITT KLARA SINNESTILLSTÅND OCH
DET ÄR MIN SVAGHET!",sade jag sorgset.
"Hmm...Kalkylators rädsla..."
"Rädsla tillhör allt materiskt. FÖRSIKTIGHET SKYDDAR
DET HEMLIGA DJUPET!."
"HUVUDET HÖGRE ÄN KÖTTET!",väste DEN giftigt.
"I detta fall är denna definition acceptabel.",utbröt jag.

Hoppa över mitt utropstecken frågade DEN på något sätt
sötsliskigt inställsamt likt en rävs insinuerat,
"BER DU SMÄRTA?"
Hans medkänsla ledde mig till förvirring.
Min ackumulerade bitterhet trängde sig med
en enda tår-smärta. Den darrade på kinden.

"Varför hamrar du spikar runt dig?",frågade DEN
insisterat igen.

Utan att höra dess fråga sneglade jag andlöst
ner på kinden och pekade med finger på den.
"Titta!Tåren har nått perfektion!"

Upprörd av mitt svar blinkade DEN rasande köttätande
kärnan illvilligt och flyttade sig klapprande framåt.
Den animaliska blodsrädslan accelererade sin takt och
väckte sålunda blint dess instinkt.Huggtänderna slet
käkar åt sidan och hoppade ut från sina fästen.Och allt
som föll i deras synfält,malde de,bröt ner och förstörde.
De attackerade min tillflykt och började riva den
från alla håll.Från det hjälplösa tillståndet allt i mig
blev blint.Den håriga kokongen skrek vilt.Av våra stön,
smärta och lukten av blod,och plåga väckte ännu starkare
deras snuskiga bestialitet att mörda.

I det sista andetaget ropade jag uppbrusande.
"O!OM JAG KUNDE MINST EN GUDS BÖN UTANTILL !"

f.f