En tidig kväll i mars förra året

ringde det på min dörr

Utanför stod grannen som bor

två våningar över mig

En albanska av det mycket vackra

slaget som till utseendet påminner om

en franskjapansk filmstjärna som medverkade

i en gammal Quentin Tarantino-film jag en

gång slökollade på

Hon hade honungslena kinder och ett par blå

ögon som skulle kunna äta upp en hel kontinent

Ja, jisses vilka smaragder till ögon hon hade!

 Albanskan undrade om jag kunde titta förbi hennes

lägenhet för att se om det om det var något fel på

hennes frys, vilken hade gett ifrån sig ett märkligt läte

den senaste tiden

Jag är inte alls praktiskt lagd och kunde inte riktigt se

vad jag skulle kunna bidra med, men som den gentleman

jag är, tog jag mig en titt på den

ljudliga frysen

Medan jag låtsades vara på väg att finna en lösning

på mysteriet, satte albanskan sig ner på sin köksstol och

särade på benen

Hon ville att jag skulle gå under bordet och köra

alfabetet – från A-Ö – med tungan, lapa i mig av det

albanska bergslandskapet

Jag tittade in i hennes förtrollande ögon och kände

hur jag okontrollerbart gick ner på mina bara knän

och sakta började krypa fram mot härligheten

A,B,C,D…

”Åååh”, hörde jag henne stöna

E,F,G,H

Hon klöste mig med sina naglar och

grävde ner mitt ansikte ännu djupare i innandömet

I,J,K,L…

”Sluta inte, sluta för fan inte!”

M,N,O,P…

När jag väl hade kommit in i det lingvistiska spelet

med min tunga och spänt inväntade explosionen,

sprang hennes storvuxna katt fram

och klöste mig i ansiktet så att ögonen trillade ur

ögonhålorna

Katten tog det ena ögat i sin uttänjda mun medan den

sköt iväg det andra med sin stora lurviga tass och

försvann bort till en avlägsen vrå

Fan, tänkte jag

Nu får jag inte se in i albanskans klarblå ögon när jag

kommer till bokstaven Ö

Albanskan satt chockad i stolen och såg på

när jag med blodfyllda ögonhålor försökte

leta mig ut ur lägenheten

Jag använde händerna så gott det gick för att orientera mig,

slog i stortån i en och annan tröskel,

trillade över två flyttkartonger

innan jag till slut tog mig hem till min

lägenhet

Efter mitt äventyr hos albanskan fick jag

säga upp mig från mitt jobb som

kulturskribent

Det går inte att recensera en uppsättning av

Beckett utan ögon, så är det bara

I stället fick jag jobb som dödgrävare på en

kyrkogård bara femhundra meter från min bostad

Och i ärlighetens namn kan jag inte klaga över tillvaron

Jag går till jobbet, gräver några gropar, slänger i några

kroppar och går därefter hem

Inga deadlines (höhö) och inga skitnödiga pretton till kollegor

Tillvaron är ganska okomplicerad och det känns befriande

Jag har en jävligt skön arbetskollega som hela tiden

peppar mig och hjälper mig igenom vardagen

När jag anställdes sa han på sin breda skånska:

”Att du inte haur nårra

ögon ä helt i sin ordning

Baura du inte trillar ner i de gropar du gräver

Då vetifan om jag orkar plocka upp dig”

Det tyckte jag lät rimligt