Albanskans blå ögon
En tidig kväll i mars förra året ringde det på min dörr Utanför stod grannen som bor två våningar över mig En albanska av det mycket vackra slaget som till utseendet påminner om en franskjapansk filmstjärna som medverkade i en gammal Quentin Tarantino-film jag en gång slökollade på Hon hade honungslena kinder och ett par blå ögon som skulle kunna äta upp en hel kontinent Ja, jisses vilka smaragder till ögon hon hade!
Albanskan undrade om jag kunde titta förbi hennes lägenhet för att se om det om det var något fel på hennes frys, vilken hade gett ifrån sig ett märkligt läte den senaste tiden Jag är inte alls praktiskt lagd och kunde inte riktigt se vad jag skulle kunna bidra med, men som den gentleman jag är, tog jag mig en titt på den ljudliga frysen
Medan jag låtsades vara på väg att finna en lösning på mysteriet, satte albanskan sig ner på sin köksstol och särade på benen Hon ville att jag skulle gå under bordet och köra alfabetet – från A-Ö – med tungan, lapa i mig av det albanska bergslandskapet Jag tittade in i hennes förtrollande ögon och kände hur jag okontrollerbart gick ner på mina bara knän och sakta började krypa fram mot härligheten
A,B,C,D… ”Åååh”, hörde jag henne stöna E,F,G,H Hon klöste mig med sina naglar och grävde ner mitt ansikte ännu djupare i innandömet I,J,K,L… ”Sluta inte, sluta för fan inte!” M,N,O,P… När jag väl hade kommit in i det lingvistiska spelet med min tunga och spänt inväntade explosionen, sprang hennes storvuxna katt fram och klöste mig i ansiktet så att ögonen trillade ur ögonhålorna Katten tog det ena ögat i sin uttänjda mun medan den sköt iväg det andra med sin stora lurviga tass och försvann bort till en avlägsen vrå
Fan, tänkte jag Nu får jag inte se in i albanskans klarblå ögon när jag kommer till bokstaven Ö
Albanskan satt chockad i stolen och såg på när jag med blodfyllda ögonhålor försökte leta mig ut ur lägenheten Jag använde händerna så gott det gick för att orientera mig, slog i stortån i en och annan tröskel, trillade över två flyttkartonger innan jag till slut tog mig hem till min lägenhet
Efter mitt äventyr hos albanskan fick jag säga upp mig från mitt jobb som kulturskribent Det går inte att recensera en uppsättning av Beckett utan ögon, så är det bara I stället fick jag jobb som dödgrävare på en kyrkogård bara femhundra meter från min bostad Och i ärlighetens namn kan jag inte klaga över tillvaron Jag går till jobbet, gräver några gropar, slänger i några kroppar och går därefter hem Inga deadlines (höhö) och inga skitnödiga pretton till kollegor Tillvaron är ganska okomplicerad och det känns befriande Jag har en jävligt skön arbetskollega som hela tiden peppar mig och hjälper mig igenom vardagen När jag anställdes sa han på sin breda skånska: ”Att du inte haur nårra ögon ä helt i sin ordning Baura du inte trillar ner i de gropar du gräver Då vetifan om jag orkar plocka upp dig” Det tyckte jag lät rimligt
Fri vers
av
henke_r
Läst 589 gånger och applåderad av 18 personer Publicerad 2017-11-04 21:12
|
Nästa text
Föregående henke_r |