Vi var aldrig de som begick jihad mor varandra. Vi var aldrig de som brände broarna, eller sa upp kontakten med den andres familj, släkt och vänner. Vi stod aldrig, färgade i neon och ultraviolett, och skrek på varandra över dansgolvet. Vi slet inte ur några kontakterna, vi hällde ingen tändvätska över hårddisken och vi spred aldrig någon aska från ett berg och pekade finger.

Vi vaknade en dag, så tätt ihop. Min arm över ditt bröst, din andning i mitt hjärta och när vi skulle kyssa varandra god morgon möttes våra ögon av den oändliga svindeln som från de millennium där våra två glaciärer, våra två liv, glidit ifrån varandra för att under natten bryta ner i havet och dela sig för alltid. Plötsligt var det vi var inte vi längre utan två, ensamma, människor på väg åt olika håll, övergivna och rädda. Jag hoppas du är lycklig nu, vem du än är.