Och blicken. Ögonen. Långa. Det var den bittraste scenen. Vandringen längs de slingriga gatorna. Omärkbara övergångar mellan natt och dag. Ett hölje mellan världen och jaget. Depression, säger vissa. Och kort skymtar vi en annan värld, då tillståndet plötsligt ljusnar. Och då karaktärerna blir varma, ett varmt samspel, och dess förfall. Och vältrandet i ironi och smärta genom absurda möten. Sedan kommer kärleken. Kärleken som vrider om själen, kyler ner den ytterligare, dimman hårdnar under höljet. Sedan kommer tårar. Tårar på kinderna, tröjärmarna. Det vackra i att gråta. Pärlorna som förgyller bokens gråhet.