Det kändes som att tiden stod still; jag rörde mig i en sekund i en evighet.
Jag stirrade ut på världen genom fönsterglas. Tystnad.
"Ni lever och andas där ute" tänker jag. "men jag kan inte höra er."
Jag kan bara iaktta er från mitt egna, stängda utrymme.
En tanke slår mig: "Är livet egentligen bara en serie av själviska val och impulser?"
En fnysning slipper ut ur min mun.