Ondskans rot

Jag visste tidigt att jag inte var som andra barn. Hemma i byn är jag växt upp sågs jag ett barn i mängden. Ingen anade vad jag egentligen var, därför att jag gjorde allt jag kunde för att scenljuset aldrig skulle riktas mot mig. Det fanns saker jag inte ville att andra skulle se hos mig – inte för att jag skämdes, för det kan jag inte minnas att jag någonsin gjort, utan för att jag visste att det var sådana saker som gjorde att man låstes in på psykhem – så jag bestämde mig för att inte visa något av min inre kärna för någon, någonsin. Med andra ord öppnade jag sällan min mun. Förutom denna anonymitet fanns det en bekväm fasad runtom mig att gömma sig bakom; mina normala medelklassföräldrar, som höll en normalhög integritet och var normalt intresserade av det som hände i och omkring byn.
Några dagar efter min tolvårsdag förändrades detta för alltid. Efter den dagen skämdes folk å mina vägar. Jag kunde gå till den lilla matbutiken som låg mitt i byn, och varje person jag mötte mumlade något och slog blicken ner i marken, eller tittade bort mot fåglarna som häckade i träden. Det var som att min blick var smittsam eller som att man var rädd att jag skulle explodera om man såg mig. Kanske var det dessa bortvända blickarna som gjorde att min familj inte längre klarade av att stanna kvar i byn. Detta är min berättelse om hur det kommer sig att jag sitter i den här bilen och ler mot trädtopparna som sträcker sig från vägkanten, upp mot himlen – trädtoppar som smidigt rör sig förbi och bortom mig. Jag är tolv år och några veckor gammal, och jag ler åt livet.
Jag vet att du vill veta vad som hände den dagen, några dagar efter min tolvårsdag. Jag vet att det kliar på kroppen, kliar i ditt skinn av lust att få veta hur jag tänker, vad jag tänker och sedan vill du skvallra om det. Du kommer använda min berättelse som spex på fest, du kommer berätta för dina vänner och bekanta om mig och min tragiska barndom med samma intresseväckande intensitet som du berättar om din kusin som känner en person med ett extrafinger på vardera hand, eller att en barndomskompis till dig har blivit miljonär på sin egen företagsidé. Det är inget fel med det, men det är väldigt viktigt att du, om du ska läsa vidare, respekterar att jag vet hur du fungerar, hur alla ni fungerar. Falska människor använder andras historier för att dölja sin egen, och alla människor är falska. Jag ser dig inte, men jag vet hur dina ögon glittrar av iver. Det gjorde hans också, så om jag var du skulle jag inte visa ivern i mina ögon. Du vet inte än vad jag kan göra.
På morgonen idag vaknade jag och huset var tomt. Mina föräldrar sa ingenting, de tog de sista blå IKEA-kassarna som stod vid deras fötter och satte sig i bilen. Jag sa högt mitt namn i vardagsrummet, hörde hur tomheten av våra liv ekade mellan de kala väggarna och gick sedan efter mina föräldrar in i bilen. Hela resan in mot stan, har det varit knäpptyst. Det är som i andakt vi tar oss till våra nya liv, och de båda vuxna i framsätena är fast beslutna om att vi ska starta ett nytt, helt normal liv inne i stan, som en helt normal familj med en normal snart tonåring. De vill så gärna göra det som normala tonårsföräldrar gör. Jag låtsas som att det är en bra idé, en mycket bra idé, när jag sitter i baksätet och gnolar tyst för mig själv, som vilken tolvåring som helst.
Jag har aldrig tyckt om Carl. Eller jag kanske snarare ska säga att jag aldrig har brytt mig om Carl, för det var inte det att jag ogillade honom, han var ingenting för mig, som en fluga som vägrar lämna en. Det var något med hans konstanta och tvära tystnad och stirrande fiskögon som gjorde att jag inte kunde identifiera honom som mänsklig. Så när grannfrun stod på vår altan, knackade löst på dörrposten och frågade om hon fick stiga på för att sedan fråga min mor om jag kanske ville tjäna ett par extra hundra kronor som barnvakt en kväll i veckan ryckte jag bara på axlarna som svar på min mors undrande blick. Det var där det bestämdes, antar jag. Det var i det ögonblicket då jag ryckte på axlarna som hans dödsdom föll.
Varje fredag satt jag på en nopprig gammal soffa och tittade på TV, medan lille Carl fick göra sitt; ibland lekte han med sina plastbilar framför TV:n, eller så kunde jag råka kliva på en legobit på väg till toaletten, hur som helst hände det att jag blev arg på honom. För att vara en stum pojke hade han ett imponerande högljutt sätt att leka. Det ända som fungerade, det enda som gjorde att han lärde sig var om jag låste ut honom på altanen. Där satt han sedan och lipade, tjurig och hungrig, men han ändrade aldrig sitt sätt. Varje fredag var det något som gjorde att jag var tvungen att sätta honom på altanen och stänga dörren. Inte ens när det regnade eller plötsligt blev väldigt mörkt eller väldigt kallt förstod han att om han inte lyssnade på mig och gjorde som jag sa så kunde han inte vara i huset. Jag tycker det är en väldigt enkel regel, till och med för en fyraåring. Men det fortsatte på samma sätt hela hösten, över vintern och en bit in i våren.
Några dagar efter min tolvårsdag, på en fredag, åt vi frukost på altanen. Solens strålar hade börjat värma på riktigt, björkar slog ut sitt pollen så bilarna täcktes av gult pulver. Dagen hade börjat fantastiskt i min alldeles normala familj; mamma nynnade med till radions poplåtar medan hon tvättade diskbänken, och pappa läste dagstidningen i solen innan han mumlade något om att det blev förjävla varmt och gick in med sin kaffekopp, satte sig med krökt rygg över bordet och pysslade med någon elektronikpryl. Det fanns inte ett moln på himlen, och hela skogen viskade sommar. Jag gick barfota en bit ut i skogsdungen bakom vårt hus, och kände det kalla nattregnet klistra skogens smuts på mina fotsulor. För varje steg försökte jag dra av mig den blöta mossan, tallbarren och småbitar av bark, men det var inte lönt, för jag satte omedelbart foten i marken och nytt skärp fastnade klibbigt och påtagligt närvarande under min fotsula. Men jag fortsatte genom skogen på detta sätt, jag skrapade bort smutsen från foten innan varje steg, så det gick långsamt att ta sig framåt.
Jag minns inte om det var mammas klara stämma eller pappas grymtande som väckte mig ur skogsdrömmandet, men jag vet att någon av dem ropade in mig. Det spelar faktiskt ingen roll vem det var. De var så vackra, när de flängde runt mellan hallen, badrummet och köket. Pappa hjälpte mamma med klänningens dragkedja, mamma kontrollerade sin frisyr i spegeln. Mamma sminkade sig framför spegeln i hallen, pappa stod i sovrummet och valde en blå slips, fingrade på en röd med svarta, små prickar, bytte den blå till den med prickar, bytte till en djupt röd, bytte tillbaka till den blå. Mamma gick och kontrollerade presenten på köksbänken, pappa knöt slipsen. Mamma gick förbi pappa och rörde lätt vid hans ländrygg med sina långa fingrar med vackert målade naglar, så försvann hon in i sovrummet och hämtade sina svarta skor med hög klack och ett glittrande spänne framtill. Mamma satte fötterna i sina skor, pappa hjälpte mamma med jackan och mamma borstade bort några osynliga hårstrån från pappas axlar. De hade något underligt påhittigt i sina blickar och ett allvarligt samförstånd i sina leenden. Jag minns inte vad jag gjorde medan pappa valde slips och mamma fixade det sista i sitt hår. Det kanske inte heller spelar så stor roll.
Är mina föräldrars förehavanden viktiga för min historia? Nej, förmodligen inte, men jag har valt att ta med det för att visa att jag vet hur lycka ser ut. Jag är inte ett monster.
Mamma sträckte ut sin hand och manade mig ta den. Hennes hand klämde kärleksfullt min medan vi gick ner för grusgången, till vändplanen. Jag vinkade dem hejdå och gick uppför en annan grusgång, en annan tomt. Vad hände efter det? Jag vet inte, för jag minns inte, men jag antar att jag knackade på grannens dörr, fick en påse godis, information om var jag hittade maten för kvällen, att grannfrun gick sin väg, att jag satte Carl på sin plats ute på verandan, låste dörren och tittade på TV resten av kvällen. Det var inte ens någon idé att ge honom en chans att få visa sig värdig att vara inomhus.
Jag och Carl hade varit ensamma i flera timmar när jag upptäckte att han var försvunnen. Jag stod på verandan och spanade efter honom, men jag kunde bara se skog.
När jag klev in i grannhuset igen ekade mörkret i hela villan, och jag öppnade varje skåp och garderob jag kunde för att se om han lyckats smita i och gömma sig. Jag stängde dem inte efter mig, jag var för arg. Just som jag kom till hallen hörde jag steg på stentrappan utanför och grannfrun tittade frågande in i hallen.
”Vad håller du på med?” frågade hon, mer förvånad än arg.
Jag bara stod där och visste inte vad jag skulle göra med mina armar, eller vad jag skulle svara. När hon förstod att jag försökte dölja något klev hon förbi mig och ett par steg in i vardagsrummet så hon kunde låta blicken sökande flyga genom husets undervåning, se de öppna, gapande skåpen.
”Var är Carl?”
Jag svarade att jag inte visste, att jag lät honom vara ute för att han inte ville in när det börjat bli fuktigt och kallt, och jag tror hon förstod när hon kom närmre, för hon måste sett lögnen glimma till i mina ögon; jag såg det i hennes. Hon försvann uppför trappan, hon kastade in dörrar i väggen medan hon ursinnigt sökte genom sitt hem efter sin son. När hon kom ner kastade hon sig ut ur ytterdörren och försvann i sommarens dunkel.
De fann den lilla kroppen nedkyld under en rotvälta. Kroppen hade krossats av trädrotens tyngd, och han hade kvävts då hans lungor inte fått tillräckligt med utrymme för att dra in tillräckligt med syre. Någonstans under allt tumult med alla mer eller mindre onyktra grannar som på något vis ville vara till hjälp i sökandet efter den lilla pojken, tröstandet av modern och förhöret av mig hade mina föräldrar anslutit till grannhuset och tagit mig hem. Min mor hade somnat sittande på knä bredvid min säng och huvudet på min kudde medan hon höll min hand, och medan jag inte kunde somna låg jag och klämde hennes hand för att försöka trösta mig själv. När jag hörde min far komma hem efter sökandet låtsades jag sova, och någonstans i tryggheten som hans närvaro gav, då han satte sig i fåtöljen i mitt rum, så somnade jag på riktigt. Min allra sista förnimmelse var att de måste veta, mina föräldrar, att nu måste de veta om att jag är speciell, inte som andra.
Jag visste redan då att jag skulle bära med mig samvetet av Carls död under hela min livstid, och jag skulle undra vad han hade gjort nu, med sitt liv, om han levde. Ansvaret för någons död blir en tyngd som på något vis fungerar som drivkraft i livet.
Mina föräldrar kommer aldrig vara så lyckliga som när de smyckade sig den kvällen. De kommer aldrig dansa på sig kläderna i solnedgången en vårkväll. De har blivit gråa, i en nyans som aska. Vi fortsätter leka normala, men man börjar se flagor i deras ansikten, fasaden. Jag sitter själv och ler i mitt baksäte, jag nynnar tyst för mig själv och för första gången känner jag något, som en söt smak.
Jag vill att du ska veta en sak innan jag avslutar min historia; jag sover gott om natten.