Det där som kallas onsdag.
Det där du inte undkommer.
Onsdag.
Seendet gör oss nakna. 

Att bli sedd är att vara naken.
Muddrandet av de dyiga kanalerna
fortgår: cyklar, kundvagnar, radio,
otaliga par glasögon som tröttnat 

på att se detsamma. Kunde dessa tala
skulle de säg att regnet,
i alla dess former, vill oss väl.
Vissa regn står stilla, 

vi kallar det hav, och vissa hav
faller som regn över Halmstad
som ligger med vidöppna, nygrävda ögon.
Gråtande. Tvättas och förlåtas. 

Ta ditt resecentrum och stå upp!
Slottets brand slocknar och tiderna
förändras. Det som består är
detsamma. Jag kan lita på 

detsamma. Sätta in alla mina mynt
i dess bank. Kravlöst vilar detta
i valv, byggda inom valv, i större valv
tills valvet brister ut i regn igen. 

Det är så det går, från regn till regn.
Pålitliga regn, du som aldrig förnekar dig.
Du som inte upphör. Regn.
Och höst som kopplats till regn. 

Bundet, virade rep av regn och höst.
Det är precis som med regn
som med sol som blir regn.
Alltid någonstans, regn. Alltid 

någons regn. Alltid onsdag. Och på det:
regn och höst. Det har bara börjat om
igen. På nytt. Samma regn.
Dagar i regn, nätter av höst och onsdag.