"Så innerligt skakad
Åtstramande hud och spruckna läppar
Ett vagt Äsch, bara trött"

Än knappande på tangenterna, Än rastlös, rastlösare.
Vankande bland mina ruiners ståt
Fasader, pamp och fanfar
"Jag är så förtrollad i ett L'appel du vide"
se ljuset falla till marken

Nihilistiskt manad att dag ut och in
snubbla ur säng, bara för att få kasta sig i närmaste vägg
När man lever för nätter man ligger på taket, med flykten i munnen och blåljusen längs vårdsätravägen som discolampor

Här har desperation potionerats ut sen barnsben, en hånande jäktning till paradis
För att sedan vakna till att molnen bara tätnar, städer brinner och mitt tappade hopp
"Likt Rom byggdes jag inte på en dag, men ändå brann jag ner på en natt"