Andedjuret strövar i utkanterna. Får vittring, spetsar öronen, närmar sig. Hon är intresserad, utan fruktan men vaksam. Hon har en tillitsfull bild av omvärlden, men är alltid beredd att dra sig undan om den skiftar utseende. Hon är lekfull men reserverad. Hon är det ena och det andra, valp och moder, ärrad kämpe och flykting. Det vore fel att kalla henne skygg. Erfaren däremot.

Andedjuret sitter i skogsbrynet och bevakar. Aldrig del av flocken. Men inte långt borta. Hon har antagit en upphöjd position utan utmärkelser men med en antydan till högmod. Flocken får komma till henne, hon söker inte dem. Hon vill inte bli bortstött.

Andedjuret ylar i skogen. Ingen svarar. Hon har drömt om en hög mur av granit.