Det finns en gyllenbrun gudinna

som har gjort sig känd i alla

världens hörn

Hon är en fågel

Hon säljer krämer, eau-de-cologne,

blottar delar av sina bröst, får pubertala tonårspojkar att

brunstigt ta sig mellan benen, och i all celebritets-

iver tror vi oss ha funnit det rena,

det fullkomliga, det ouppnåeliga, det

vansinniga, det gudomliga i denna

vettlösa skönhet

Inte en enda defekt går att avläsa på hennes klanderfria

hud

Inte ett hårstrå ligger fel på den symmetriska hjässan

Ibland tänker jag att slumpen skulle kunna bita henne

i häcken

Slumpen skulle för  tjugo år sedan kunnat ha

sagt: ”Nej, nej och åter nej, du är inte värdig! Bakom din

mantel är du inget annat än kött och ben”

Hon skulle gått miste om alla krämer och retuscheringar

Alla sedelbuntar och kamerafilter

Kanske hade hon ofrivilligt medverkat i ett avsnitt av en

amerikansk polisserie

Den hade kunnat utspela sig i Georgias trailerparks

bland tandlösa crackpundare och knivgalna musketörer

Hon hade oretuscherad, med sitt toviga hår och sina sönderrökta tänder

legat på marken med en

stor fläskig polis gränsle över sig och attackerat kameran

med verbala skottsalvor

och klöst i sönder the american dream med sina

sönderbrända naglar

Ibland tänker jag att den retuscherade skönheten ändå har

ett värde

Vi behöver alla ett sagoslott

som vi kan krypa in till då och då

Vi behöver ibland sluta våra ögon

För om vi betraktar oss själva

i dagsljus,

vad har vi då?