Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

November reviderad


Jag sätter läpparna mot världen.
Havets panna, rynkig av bekymmer,
pressar mot Nissans mynning
med knipande ögonbryn förseglad. 

Min nyfödda höst
tänker för mycket,
är alltför punktlig, 

och de gamla träden står med uppfällda kragar,
händerna djupt i fickorna och hängande axlar.
Alla mynt rullar vid fötterna.
Lindarnas fattigdom har aldrig varit större. 

Navelsträngen klipps.
Kylslaget lyfter
den skrikande upp. 

Om några månader är allt förlåtet,
en absolution med svepande grön gest,
och rastlösa kajor flockar blåögt
i de kala kronorna. 

Hösten lär sig stå
upprätt och stadigt
på några få dagar. 

Jag vänjer mig vid vindarna
som vid avlägsna släktingar.
Jag sätter läpparna också mot dig
min höst. Kysser din panna och tröstar ditt hår.

 

 

 

 

 

 

 

 




Fri vers av Stefan Albrektsson
Läst 462 gånger
Utvald text
Publicerad 2017-11-13 06:06



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Stefan Albrektsson
Stefan Albrektsson