Adrenalin i slitna skor
ansiktslös jag känner mig rastlös som när man är arbetslös
det känns som att jag orkeslöst springer mitt bröst brinner
paniken är ved till skriken som psykiskt drar ut mina led
kunskapen jag har förpliktar när min karaktär sviktar
- modet fallerar
jag svär i kyrkan när de jag älskar sväljer viljestyrkan
sängen blir gropen tunneln vägen som håller mig vid startgropen
man kan ju egentligen bara dö ställa sig på kö för att återigen stå i snö
vänta lyssna tänka få vara min egen stjärna som får blänka
slockna som ett ljus tillslut bli en del av livets brus