vi kryper i den grå strimman
mellan marken och himlen

vi kryper på rad i dunklet
på händer och knän i dunklet

allt som hörs
är de korta flämtningarna
av luft som inte når till botten av lungorna
innan de vänder tillbaka ut
allt som ryms
är andetag och pulsslag
andetag
och pulsslag
andetag

vi minns inte när vi började
vi ser inget slut
vi minns att vi inte alltid varit här
men att vi varit här förut
kanske går det över den här gången också
kanske ska vi komma ut
kanske ska vi komma ut

så vi kryper
på händer och knän
på händer och knän
i dunklet
i den grå strimman
mellan marken och himlen