Mina steg är tafatta, genom avdelningens korridorer,  lite som sol tar stegen stapplande efter en alltför mörk natt.

Jag har din gråt fortfarande i mina armar,

ditt huvud så litet mot min axel. 

Vi snyter oss, tittar ut genom fönstret på sal 10,

Mamma, vi ska överleva. Jag vet det.