Jag vill inte

att du

ska somna med denna

under din kudde

som en midsommarnattsdröm.

Ingenting att mysa med

under filt i en soffa.

Det är något annat.

Jag vill kräkas i ditt knä.

Det blir ord utan sammanhang. Jag hörde att om jag har en rund skål med en guldfisk i och går ut på en brygga släpper den fri i sjön så skulle den bara simma runt runt runt.

Bryggan sitter ihop med land så jag är förbunden. Fästad. Ofri. Ser molnskuggor på marken men vågar inte lyfta blicken. Uppåt. Och när jag väl vågar har ett flygplan från Arlanda korsat luftrummet med ett flyg från Oslo. Ett vitt gigantiskt kors glor ner på mig. Jag tänker på skulden.

En katolsk präst från franska solkusten sitter i ett biktbås med en bibel i sin ena hand och kuken i den andra medan en trebarnsmor bekänner sina synder. Det går runt runt runt.

Hundarna i Riga. De föräldralösa laberatorieråttorna. Svälten. Gud. Ångesten. Rickard Wolff och döden. Änglagård ett två tre. Och fästingarna. De djävla fästingarna. De goda människorna. Universums oändliga energi. Kärleken och lyckan. Och allt trams om det. Det går runt runt runt.

Jag ska kräkas i ditt knä.

Jag ska sätta mig där. I ditt knä. Bli blöt om rumpan. Känna stanken.

Och du ska lägga dina armar runt mitt bröst och säga.

Det är ok. Allting är ok.

Det här är ditt sammanhang.