Blickar ut över horisonten, som så många gånger förr. När stillsamheten vilar i min kropp, en sorts förundran över ens existens på denna jord. Känner en djup enhet med livet, med himmelen – När inte tankarna blir tvingande och känslorna slår bakut. När kraften inom mig själv letar sig till egna uttryck. Kanske vet denna innerlighet någonting större, likt en visdom, som hjärtat följer. Mitt väsen ger respons åt.

Det är en harmoni, en djup förståelse – en absolut övertygelse.. Min energi lever lätta andetag. Tillåter ingenting rubba, ingen att komma emellan. Står benhårt fast i övertygelsen. Ett liv i mig cirkulerar av sin egen djupa insikt och förståelse. Det är min värld, min energi. Som inte ska ses i relation till allting annat, mätas i terminologi av alla andra. Det är ett djup vars visdom får plats; i det fysiska rummet – precis som alla andra, utan konkurrens. Det är ett djup som pekar på kärlekens gränslöshet, som fyller varje oro med insikten om att alla får plats i mig. Jag kan älska, utan motsättning, och jag får lov att känna, att alla andra kan älska. Och kanske är djupet av kärleken en befrielse, när det inte länge är ett personligt mål, utan en närvaro i sig. Befrielsen.