Saknad

Det första jag tänkte var: ”Gud så bräcklig hon ser ut. Och så gammal!
Det måste vara längesen jag hälsade på hos henne!” Men det var ju bara någon månad sedan jag var här. Jag tycker nästan att hon har krympt ihop. Då fick jag genast dåligt samvete för att jag inte besökt henne så ofta som jag borde.
Det är alltid något annat som händer hela tiden. Det har varit så
mycket med Natalie och hennes skolgång att jag inte hunnit tänka på
något annat. Det är bara dåliga ursäkter. Jag måste besöka henne oftare.
Men nu är jag här mormor! Jag har verkligen saknat henne!
”Har du det bra här? Frågar jag. Fast jag vet att jag inte kan få något svar. Hon har inte kunnat prata på flera månader och är helt förlamad.
Jag tänkte att min mormor som varit min barndoms trygghet nu har
förvandlats till en fågelunge som måste matas med sked. Det känns så sorgligt. Så skört livet
är! Allt kan förändras så snabbt. Bara för några år sedan var hon så pigg och full av energi. Man kan inte tro att det är samma människa som ligger här. Det känns så tragiskt.
Fast hon är ju faktiskt 90 år! Hon har fött tretton barn i en kall
stuga. Ja du läste rätt.
som för några år sedan. Min mormor har bland annat fött sina barn i en dragig stuga, fått sy alla kläder själv, klättrat i berg, fött upp en massa djur, galopperat
flera mil i skogen, bland mycket annat. Jag är så stolt över henne. Det värsta är att jag inte
frågat så mycket om hennes liv som jag borde ha gjort. Nu är det för sent! Det känns outhärdligt. Nu
kommer jag inte få veta något mer. Det får inte vara så!
”Ja du milde, nu ska du få höra något!” brukade hon säga. Så berättade
hon någon fantastisk historia ur sitt långa liv. Skulle jag aldrig mer få
höra henne berätta? Det gör mig gråtfärdig.

Min morfar har jag tyvärr inga minnen av. Jag har bara hört mormor berätta om honom. ”Han var
den bästa människan i hela världen. Det är helt säkert.” sa hon. Då
såg hon så sorgsen ut.

Jag är kanske fem år. Vi sitter i hennes kök. Mormor stickar. Jag sitter och leker med några saker. "Du mormor." säger jag efter en stund.
"Ja, min vän." svarar hon.
"Den där fina tavlan i sovrummet. Får jag den när du dör?" undrar jag allvarligt.
"Ja självklart. Den ska du få. Jag skriver ditt namn på den. Till lilla vackra Anna, ska jag skriva på den."
Jag är sju år. Min syster är åtta. Vi är i en djurpark. Jag vill se aporna. De är så roliga med sina långa armar och sitt lila tandkött. Jag vill se när de busar. Men först går vi till vargarna.
"Oj, vad stora de är." säger Camilla ängsligt.
Jadu, de har nog inte fått mat på länge. De äter småbarn förstår ni." säger mormor och skrattar.
Vargen har ett stort sår på ryggen minns jag.
"En dag ska vara du och jag gå hit själva, min älskling." hör jag mormor viska till Camilla. Jag blir alldeles kall inombords. Tycker mormor ens om mig?
Ett ljud utifrån får mig att komma tillbaka till nuet igen. Nu står jag bara där i hennes lilla rum och känner mig dum. Hon har det i
alla fall fint här, tänker jag. Fina gardiner i fönstren och
ljusstakar i bokhyllan. Till och med en julstjärna i fönstret. Någon
har satt upp mormors tunna hår i en knut i nacken. Ja jag hoppas
verkligen att dom tar väl hand om henne här. Annars ska de få med mig
att göra.
”Är det Camilla?” Hörs plötsligt en svag röst.
”Nej, Camilla är min syster. Det är Anna.” svarar jag. Tänker att hon
kanske är besviken på att det är jag och inte Camilla. Hon var ju
alltid bäst, tyckte alla. Alla utom jag. Eller så inbillar jag mig det.
Efter en stund tar jag fram julklapparna och lägger dem på bordet. Jag
börjar öppna dem åt henne. En schal, en röd klänning och en chokladas. Plötsligt verkar hon
helt klar i huvet och säger argt:
”Inte tok kan jag äta det där heller!” Nej just det. Vad dum jag är. Men gud! Hon pratade ju precis som vanligt! Eller var det bara inbillning? Har ingen aning. Jag hörde
kanske bara hennes röst i min fantasi.

Nu ligger hon i alla fall helt tyst igen med slutna ögon. Undrar om
hon vet att jag är där. Det känns plötsligt oerhört sorgligt.
”Klänningen kan du ha när du går på fest mormor. Eller hur?” säger
jag och försöker muntra upp henne lite. Men jag måste säga att det här stället inte är det bästa om man vill bli på gott humör. Allt känns dystert. Ett litet rum med kala väggar och inte speciellt personligt. Kan hon verkligen trivas här? undrar jag. Jag tycker att hon ler men jag
är inte säker.
Någon ropar ute i korridoren. ”Mamma kom! Kom då mamma!”
Ropar en gammal röst. Den lät så oerhört sorgsen. Det finns de som har
det så oändligt mycket svårare. Jag måste komma ihåg det när jag klagar på mitt liv.

Jag ska aldrig mer klaga på att sambon är hemma för lite eller att vi har
för lite tid. Det hörs ljud utifrån korridoren: Någon skrattar högt och någon går
förbi med en matvagn. Någon går snabbt förbi i högklackade skor. En kvinna
skrattar långt borta. Vad finns det att skratta åt här, tänker jag.
Någon ropar: Johannes, skärp dig!”. sen hör jag plötsligt en klocka
som tickar i mormors rum. Har inte tänkt på den förut. Det är
samma klocka som hon hade när jag var barn. Nu hörs skramlet av en
matvagn igen. Vanliga sjukhusljud.
Hoppas verkligen att de har bra mat här tänker
jag. Ett vårdbiträde kommer in och ger mormor lite soppa. Jag tänker att
soppan inte såg speciellt god ut.
”Vad roligt att du har besök Elsa.” säger hon. ”Det är inte så ofta de
får besök.”
”Varför är det så tror du?” undrar jag.
Hon rycker på axlarna. Som om inte gamla människor är så speciellt
viktiga. Som om inte min mormor är viktigast i världen! ”Vet inte
riktigt. Ingen har väl tid.” svarar hon nonchalant.
”Vi har fått tre nya boende den här veckan. Och idag är flera i personalen sjuka. Har du tid att mata henne?” undrar hon.
”Javisst.” Säger jag. Det ska jag väl kunna ordna. Fattas bara.
Klart att mormor ska få mat, om hon vill ha någon.
Soppan rinner nerför hakan på henne. Hon verkar inte hungrig alls. Jag
ställer brickan på bordet. Det ser inte gott ut. Vilket tråkigt liv du har fått mormor! Såhär trist kan du inte ha det.
”Vi struntar i maten! Nu öppnar vi de sista paketen. God jul mormor”. Jag vet inte vad jag ska säga annars. Försöker vara pigg och glad. Försöker trösta henne. Presenterna ligger på byrån vid sängen. Två paket kvar att öppna. Jag hjälper
henne att öppna dem. Det här blir nog dina sista julklappar någonsin.
tänker jag. Känner mig plötsligt så hjälplös. Måste hon ha det såhär? Det här är väl inget liv! Att bara sitta där i sängen. Usch. Jag skulle inte stå ut med att ha det så. Känner att jag måste hjälpa henne.

Så bestämmer jag mig. Jag tar kudden som ligger bredvid mormor och
trycker den hårt över hennes ansikte. Hon gör knappt nåt motstånd
alls! Tillslut slappnar hon av. Att det gick sådär lätt, tänker jag
förvirrat. Vad håller jag egentligen på med! Hur vågade jag det här? Snacka om dålig
impulskontroll. Döden är en befrielse, försöker jag tänka. Det blir bäst såhär. Precis efteråt kommer plötsligt min syster in. Helt ljudlöst smyger hon in. Fan, måste hon smyga också! muttrar
jag. Var hon tvungen att komma precis nu!
”Hur är det med henne?” undrar Camilla. Hon låter bekymrad.
”Jodå. Jag tror hon är okej. Hon var inte så hungrig idag. Hoppas hon inte är allvarligt sjuk. Nu
sover hon så djupt. Det är bättre att du kommer tillbaka senare.” säger jag.
Jag babblar om henne som om hon varit ett litet barn. Känner mig
skräckslagen, eller vad man ska kalla det. Vad har jag gjort
egentligen? Jag är så förvirrad. Vad är det som händer med mig?
”Jag tänker stanna en liten stund.” säger Camilla trotsigt, som om hon känner på sig att det hänt något förfärligt. Jag kan ju inte säga något om det. Det skulle verka konstigt.
”Okej. Jag måste hämta Natalie nu. Vi ses i morgon. God jul syster
yster!” Jag ger henne en kram och så skyndar jag iväg. Jag känner att
jag inte kan stanna där en minut till. Rummet verkar krympa och jag
blir alldeles snurrig i huvet. Får svårt att andas.

Innan jag går hem tar jag upp brevet jag fått av mormor. Där står:
”snälla du, hjälp mig! Jag orkar inte mer. Hjälp mig att dö! Jag är
nästan förlamad och vill inte leva såhär. Det är inget liv. Snälla, hjälp mig!
Din vän för alltid. Mormor.”

Ett litet sött brev. Jag börjar nästan gråta varje gång jag läser brevet. Men nu har jag gjort allt jag kan för henne. Det känns bra. Ingen kommer att märka vad jag gjort. Hoppas jag.
Det har börjat snöa. Så det blir en vit jul. Tänk så glad Natalie kommer bli!