Kvällen (efter)
Natten, och sen stjärnhimlen som
liksom svävar utanför konversationen, bevittnar
hur du skådespelar på skämt
Försiktigt, du kommer tappa bort dig själv:
– ”Jag var så inne i rollen jag spelade, jag tänkte; ’vem är det hon fotar?’
i mitt huvud var det inte jag.
Jag hade en förnimmelse om en annan kropp
men det skar sig med fantasin”
Och så går vi,
gatorna dränkta i sentimentalitet; vår ungdom fanns här
Kanske gömmer den sig fortfarande, om vi letar
vid biblioteket, skolan, huset med torn
Spela den som filmsekvenser, sekundlånga
Bruset från en fest, alla sommarkvällar, värmen och röken
Plötsligt sammanflätade fingrar
Som om vi vore våra egna ankare till marken
Nästan svävande, högt, höga
kanske som Francis i Madrid, du vet
och Nina
Det kanske hade hänt, ändå
någon gång, vi alltså
Bara inte
Sen kväll, hagelskur mot fönstret – timmar innan
Och hur du liksom kraschade in
Tätt intill, aldrig nära nog
Dina läppar – mina – våra
– ”Men var det verkligen,
det var väl inte fel?
Det kanske inte var fel?”