Bär mig till strimman av ljus i vattnet
Sänk mig ner i hettande köld
Bli mellan mina ben och försänk mig i din tyngd

Handen som först vilade på mitt bröst lärde mig andas den stund som var mig närmast
Själen kan inse kvarlevor av värden trots förnimmelse om röta

Aldrig stoppas den klocka som går förstenat men vem fan vet vad som är viktigt och stannar därvid?

Sliten frotté mot blöta droppar med sand minner mig om kinden som försvann och kliade sig torr
Den kramp som fick mig att gråta i skrattande sorg under din nakna kropp lämnar mig då aldrig hur gärna jag än vill
Den flotte som byggdes så noga sänktes lämnad i dy med oknutna rep
Ändå håller den än för turer till havet med frotté och sand