Läser om grönt och blått hos
Jon Fosse.

Nynorskan sveper över texten
som dimman över vattnen och upplöser ordens konturer.

Läser om
"Togets svarta händer".

Tänker att telefontrådarna
utanför fönstret
också är händer,
och åkrarna och ängarna
med sina frostiga hinnor,
och solgulan som simmar

- händer

som med mjuka tryck
mot tinningarna,
löser också mig
från min kontur

tills bara
grönt och blått
och svart och vitt
och gult

är jag