Och när jag vaknar igen har jag inte ens somnat.
Blixtarna framför ögonen, skriken innanför pannbenet.
Tiden tickar till min nackdel,
och i min värld, i vår värld finns inget utrymme för utrymme att andas.

På jobbet, i de lysrörsbeklädda korridorerna.
Här släpar jag individer fram och tillbaka.
Här är vi två, men borde vara fem och jag tar dubbla skift idag.
Hårda ord hamrar mig i ryggen, pulsen stegrar sig innanför
bröstbenet.

Inne på toaletten försöker jag skrapa upp resterna av mig själv, men vi har bara en halv minut över.
Kommer ut, bindan fortfarande blodig,
sinnet fortfarande i skärvor.

Jag längtar efter dagen då någon försöker gå i mina skor
men drunknar.
Dagen då ni ser mina spår överallt i korridorerna,
inser att jag har sprungit oändliga maraton här.
Låtit min kropp vara systemets kropp.
Jag önskar mig en dag av rättvisa.

Den dagen är jag nog långt härifrån, på hjärtintensiven eller
av stoft igen.