längst in i
mitt sovrum
satt en skadeskjuten
varg och jämrade
sig över
haglet som
hade fläkt upp
hans påsydda
människokött.

han gnydde
och beklagade sig
över att
samhället bara hade
tittat på
utan att ingripa
när galningen
i andra kvarteret
hade demonstrerat
sin bössa inför
grannungarna.

han sa det
själv: "folk stod
bara och stirrade
på mig
när jag blev
pumpad med bly.
inte så mycket
som ett plåster!"

jag satte mig
ner i lugnan
ro med vargskrället
och lyssnade på
hans civilisatoriska missnöje.
det var tröttsamt dravel
men någon var
tvungen att
ge honom hoppet
åter om mänskligheten.

missnöjet flög ur
hans mun som
skotten från
en kulspruta.
det fanns
ingen stoppknapp för
eländet.

"människan är en
otacksam,
missunnsam,
sadistisk,
lobotomerad amöba.
empatilösa svin, det
är vad ni är!"

till slut orkade
jag inte med
hans malande och
kontrade:
"du är klädd i
människokött,
inte sant?"

"jo", svarade
vargen.

"då var ju
kulan avsedd
för någon annan",
inflikte jag
och kröp in under
min vargfilt