från Saharas heta öken jag flydde

när schejken min sig inte brydde

han på kamelen flydde fältet

kvar blev jag i tältet

jag på kamelen började långa färden

inte mycket var kvar av flärden

rosens blad jag började tappa

grenarna kändes slappa

jag många mil fick färdas

det mig fick att härdas

till slut jag kom till hamn

som en ljuvlig famn

jag smög ombord på båt

vet ej hur jag bar mig åt

 vågor höga som torn

båtens last var korn

till främmande hamn jag kom

jag var inte som dom

människorna såg slöjan min

sa den där är inte fin

jag förstod ingenting

vad var det för nånting

i mitt hemland jag var

någon som sågs underbar

jag måste mig skydda

men det fanns ingen hydda

jag tog stickor på marken

fäste dem på barken

nu ingen kunde mig såra

jag som brukat bedåra

jag förvandlats till taggig sort

om jag bara kunde komma bort

men då sker ett mirakel

absolut inget spektakel

han mig tar i famn

och bär mig till sin "hamn"

så här är jag nu

fast jag ej är hans fru

han vårdar mig ömt

jag har allt jag drömt

det enda jag önskar är så;

vattna mig gärna, men inte för ofta

fryser jag, ta på mig en kofta