Vaknar för tionde gången.
Intrasslad i lakan, svettig.
Var drömmarna verkliga?
Vaknar med vetskapen att det var så.

Magknipen kramar om mitt innersta.
Vad är jag så rädd för?
Att de ska vara sanna?
Än sen?

Än sen om breven som kom till mig var från gryningen.
Än sen om lockelsen var det största begäret.
Än sen om flugan snällt flög in i käftarna på den köttätande blomman.

Jag kan inte ändra drömmar.
Inte heller sanningar.
Så varför vaknar jag varje natt,
inlåst bland lakan och med ett smärtande hjärta?

Ord som oundvikligen vrids om i min hjärna.
Tills de vänds mot mig och äter mig inifrån.

Hänger upp tusen drömfångare och
tillber hundra shamaner.

Jagar demoner med silver och vigvatten.
Intalar mig själv att livet är hårt nog ändå,
för att drömmar ska få äta mig inifrån.

Dricker en liter mjölk och lägger katten på
magen och huvudet på kudden.
Blickar upp mot min stjärnhimmel och
ber om några timmar till.

Några timmar till att kunna jaga,
drömmar, begär och sömnen.