Min mun talar stenar

och askan är grå som då

vad säger ni mig då?

jag vill att stenar känns

som bara stenar känns 

i havet på en strand

vid mina fötters blickar

sedan i mina händer

svarta som lava

polerade lena av havets milda brus

hör i vinden viskar

det tar tid att vakna

det tar tid och åter tid

i tusende år faller tårar i vågor

och jag känner dem nu

mina våta fötters fotspår

känslan av tid som alltid stilla

då men ändå nu?

precis som då

när de skapades?

ark efter ark fyller de livet med liv

i mina ögons svarta stenar?