Livet är inget annat än en känsla.
En illusion av något som kunde vara.
Som ett stabilt helvete, med frågor vi inte kan besvara.

Livet går ner,
jag vill gå under.
Som ett mirakel,
jag frågar dig,
kan du göra allt okej?
Varför viskar du alltid nej?
Tid passerar,
men vad är tid?
Något vi skapat en gång.
Jag är så trött på denna sång.
Kan du inte hitta en annan jargong?

Varför kan du inte vara lycklig?
Varför kan du inte se?
Bara le?
Jag frågar tillbaka,
men får aldrig aldrig något svar.
Kan du se?

Sanningen är att jag lånade lite lycka.
Livet tog lyckan och lämnade mig med räntan. Något jag aldrig kan betala tillbaka,
så jag hamnar där i skulder.
Man måste läsa det finstilta eller gå under.
Det är nog därför mitt liv aldrig har haft några kunder.
Man vill inte ha det som dödar,
så du blir ensam i känslan.

Allt jag någonsin har sagt är bara ord,
men det betyder allt för mig.
Utan ord skulle jag inget vara.
Ord efter ord,
fråga efter fråga.
Göra en mening av min mening,
men frågan går aldrig att besvara.
Och känslan kan ingen förstå.
Så jag lägger undan den för stunden,
precis som förut.
För denna känsla,
får aldrig hitta vägen ut.