Depressionen i publiken reste sig
ur förbrukade rädslor och någonting synd.
Den hade så här långt hållit sig tyst
och lyckats komma ihåg sorger
från världen – den overkliga.
*
Vi samlades fattiga på månens veranda.
Någon sa att vi lidit ingens behov.
Vi var grannar med tiden,
och tiden skenade runt, runt.
Vi fortsatte med att fira,
fira slutet på det enkla.
*
Små stormar i våra själar var det vanliga.
Detaljer som grindar, fönster och kor.
*
Om du inget undvikit
skulle någonstans bortom steg
de stora frukterna veta.
*
Genom att vi var inslag,
genom att vi var de vanliga,
sa ingen något
vi någonsin kunde dras att veta.
Den uppenbara betydelsen fanns,
och det inte på något vi var,
utan utöver våra liv.
Det var de, om oss.
Hästar hade gått in
och kor hade gått ut.
Det var vår enda vers.
Jag kommer oss.
Åh, det att veta vår skuld.
Och det med litet över alla
vi skulle oss inte (våra sätt).
*
(Depressionen har dimmor i sin själ.)
Folk som har en privat historia:
poesi med dygder och brister.
Det är bara äran av att skräcken fick övertag
och förmodligen slutet på tristessen
som följde honom i ledsna stövlar
till gränden av blind och chans.
*
Det fanns inget uppsåt,
ingen aska, i själva slutet
på det stora.
Vi visste inte vad hornet
betydde i dess ande.
Det fanns inget uppsåt,
i det som blått blåste
ännu en historia
som täckte härlighetens torg.
Skräcken, mumlandet
(muttrande om en trist halva),
vandrade tillräckligt
långt bort.
Vi hade våra brådskande
kännetecken.