Jag känner världen.
Jag känner de hemliga förslagen,
de icke dyra,
de mer än fria
de icke fångade.

Jag känner vågen.
Jag känner vågen av liv
som håller allt borta,
som dämpar, separerar,
som för vidare, utvecklar.

Jag känner de tysta.
Jag känner de tre förborgade, stora,
breda alternerande floderna
– världarna.
Jag känner "Du tror väl inte?"-salarna,
de levande, heligt
och armerat
ljusa.

Om jag bara kunde
häva den lediga delen
av det försiktiga
upp till en längtans grund,
och låta mig piskas
till respekt av en gryning.

*

Jag springer skadad in i tältet.
Gömmer mina olyckliga undantag.

Min skymning finns bara i min dikt,
hemma på min gata,

där även det nedskrivna åldras.

*

Livet är en tanke.
Denna tanke är inte allt.

Det finns mer

och fler

än Livet

i

Alltet.