Tiden har kommit

tiden har gått

och jag saknar den ännu

i glömskans ståtliga palats har jag stannat tiden

då som nu som i evigheten

tankar som väntade på gryningen

gryningen som aldrig kom

jag vet

det var mitt fel inte ditt

det var jag som felades

inte du

du var bara du

och jag var jag

tankar snurrade runt som bollar i ett hav

så där huller om buller

och jag vred dem ut och in 

under nattens himlavalv av stjärnljus

vi passade inte som stjärnor  du och jag

men ändå passade vi som oss

så där fantastiskt bra

du och jag

det var jag och det mörka

ja rädslorna kom som en vägg

dina som skrämde mig

och det jag kände gjorde mig så liten i allt det stora

orkaner av känslor stormade i oss

elden i kärlekens brinnande låga

ja kärlek kan göra ont

det vet jag nu

för jag har känt den

inuti

och jag vet hur det känns när hjärtat slår så hårt 

för jag har hört mitt hjärta slå

och jag kände det då

och då blev nu

blev jag och du

då

då såg jag det

nu

en skugga passerar förbi

snabbt

liksom tränger sig förbi

och stannar kvar i hjärtat

och saknar dig 

nu och för alltid