Jag saknar byggare, plogen, elden och krutet.
De ville bedra oss med 50-talsideologi, staten skulle förvalta människolivet. Folkhemmet skulle göras till vad det icke var. Kärnfamiljerna skulle slås sönder. Socialism skulle göra alla lika.

Kartan skulle ritas ut så att alla skulle gå in i gapet.
Det sanna innehållsrika livet skulle sakta köpas upp av marknaden. Våra innersta samveten skulle tystas ner. Vi skulle stå utan valmöjligheter i kärnfrågorna. Så, skulle viljan och möjligheten köpas.

Blinda ville de få oss att tacka ja till konceptet, för att vi sedan skulle gå förlorade i det.
Har vi därför inte så mycket mer att försvara idag? Eller har vi drunknat av bevisen?

¤¤¤¤

Svärdet min broder får du rikta åt två håll. Envisas beständigt med att veta vad du vill! Be om syn! kanske någon av er sitter nedgrävd bakom världsliga teorier och statistik. Lev så rättfärdigt du kan. Håll fred så lång det är möjligt. Också sanningen innehåller spår av anarki, så vet att välja rätt!
Livet här har blivit en tidsresa. Vi bygger hemmet under pannan, söker hjärtats tröst. Vi måste spegla oss i en annan, finna en hållbar röst.
Bland tusen tankar finner vi några få sanningar, och räknar dem för kära smycken. Sådana är värda omsorg. Tålamodet har ärvt ett löfte. Vet min ädla vän, att den som vill bevisa motsatsen, handskas med ett svärd. Svärdet han själv måste tåla att känna eggen på. Också välsignelsen kommer ju an på dig. Därför blir våra bojor, till andras frihet! I det, vi kan välja rätt.

¤¤¤¤

Vi föddes alla på ett slagskepp, där varulven och Lejonet stod i krig. De såg mig aldrig. Jag var en sotig pojke med spjut och båge, kniv och pil. Kärleken stod främmande för min syn. Modern bad om nåd, och jag räddade henne från att ta sitt liv.

Mörkret hopade sig, jag arbetade tills jag föll.
Kommer han att överleva det här? Jag tar varje dag till lärdom. Går ut över marken, ser himlen andas sitt väldiga ljus. Vandrar på gatorna i staden, besöker några vänner.

Jag skalar potatisen. Gör var dag mitt dagliga, övar mig i disciplin. Mina vänner har svårt för att veta vem jag är, och jag förstår dem. Jag övar mig i det varje dag.
Men skulle den frågan spela någon roll? Vem skulle kunna lägga fram en korrekt personlighet?

Nej, vad som överhuvudtaget kan spela någon roll, är lyriken, den tillhör er! Han som inte frågar var eller när, utan denne som lever! Som i uppfostran av tanken reagerar som sig bör efter gehör. Det formar en direktkontakt, och behöver således inte ifrågasättas.
Identiteten däremot växer med det igenkännbara!

¤¤¤¤

Tidvisaren tickade, jag saknade en famn. Skulle all denna världen ha passerat förbi, hastigt som ett orosmoln, utan att ha lämnat ett märke? Jag ville tömma ut min lögn, knäcka koderna till ett sannare liv.

Nu tar jag en dag i sänder. Bränner luftslott på det sotiga berget.

Fåglarna kränger över, men allt är tyst och stilla. Morgonen ler i sin lätthet. Jag saknar sällskap här på diktarens Ö.

¤¤¤¤

Snaran min broder, den som du bär, löser vi när inget mer kan döda oss. Då som svalan flugit ur sitt bo, just när regnet faller. Himlen befaller.

Sorg är vad allt kunnat bli. Den falska ängeln är svår. Vi bugar oss i vördnad inför verkligheten.

Vi får ta parti. Till vägens ände fick jag gå. I sorg kommer livet till mig. Jag måste lämna allt, för att finna vad jag sökte där en gång.



På ett klinkergolv i en källarlägenhet i Gävle, sitter en bror till mig som jag kallar min vän. När försvaret skär ner banden. När ingen flottbas längre syns, och droger och vapen smugglas in med de okända.

Då, när politikerna går bakom ryggen på oss, formas misstanken. Han slipar kniven.

Om faran kommer, låt oss för Guds skull stå rygg mot rygg i striden. Vi hade en krigsmoral en gång, höll för kärt Gud och människolivet! Något att skryta över, när allt sölas ner. Joshua visste på råd, men Gud flyr när moralen sviker.

¤¤¤¤

I Kungsör rådde ett töcken. Jag svek det och lämnade platsen. Här ute på tundran får jag livet igen! Var dag en ny besinning. Det är en kamp att sätta fast hörnstenen i mig. Vår allas givna sten.

Karl XI lade första stenen till Kungsörs Kyrka en gång. I drömmen om det fria riket!

Vit man och kriget, för en bättre värld. Den dör bort, honom förutan. Han lever kvar av vad ingen kan stjäla, resterna från välsignelsen som inte kan köpas. Vit man har blivit indian.

¤¤¤¤

Min granne lever av hasch och Afrikansk reggaemusik. Han bor intill mig och vill dränka vad han känner, i en fallen värd. Jag förstår honom. Och de sjunger Israel, och de sjunger Jerusalem. Själv är han från Judisk ätt.


¤¤¤¤’

Det är någonting som händer, någonting som sker, någonting som händer, någonting som sker, någonting som händer, någonting som …

Våren nalkas då knoppar spränger! Liv är vad liv kunnat bli… tränger igenom materian och väcker.

¤¤¤¤

Lägger rosen vid stenen. Det brusar ett väldigt vatten vid kvarnen.

Jag bestämmer mig för att stanna kvar. Försonas och glömma nederlag.

¤¤¤¤

Nattens ensamma fågel drillar vackert. Den rullar ihop sin sång likt en boll, innan hon flyger iväg.

Den måste mäkta att bära på den i tysthet. I näbben håller den ett rött bär. Sedan flyger hon över berg och hav till ett folk. Till dem som föddes på en annan sida av tiden.

Där får den sjunga om det förlovade riket, och vittna om vad som sker…

¤¤¤¤

Jag hade helt enkelt känt mig feladresserad efter flytten från Prästgården. Då Ljungträ tog över.

Nian i Skövde var som att starta om hela livet.
Tobit bar mitt hjärta och ett minne.

I stamträdet hördes den nya sången, och hon längtade efter att se den nya välsignelsen.

Trodde någon att det skulle ha varit i kyrkan vi skulle återförenas?

Ingen ville minnas svåra tider där. Ingen ville varnas. Jag tror jag förstår.

De har inte fler ess på handen än du och jag.

¤¤¤¤

Det är bara i drömmarna vi inte får förlora. På Prästgården står kastanjeträdet kvar, som ett vittne från en annan tid.