Jag kliver ut ur badrummet och han sitter där på pallen med en surmulen uppsyn och armarna i kors över bröstet. Jag hoppar till och hjärtat slår extra fort. Jag blinkar och han är borta. Mannen som satt på pallen med så bister min, vad ville han mig innan han försvann?

På promenaden med hunden ser jag en man i röd toppluva längre fram på den isiga gångvägen. De grå molnen släpper ifrån sig små, små regndroppar som landar svalt mot mina kinder och pannan. Jag blinkar och toppluvemannen är plötsligt försvunnen. Det är inte längre någon som är på väg mot oss. Hunden drar och gläfser till som om han förnam den mystiskt försvunne. Varför kan de inte tala om vad de vill? 

Ja, jag sover sämre det ska erkännas. Det är då de brukar kika fram i ögonvrån, sitta på en pall för att poff! försvinna, gå mig till mötes för att i nästa stund inte längre finnas. Skuggor från ett annat liv eller ett kommande? Ibland blir jag rädd men lika ofta blir jag besviken på deras tystnad. Hur deras munnar är smala, stängda streck och deras ögon svarta öppna brunnshål.

Vem ska nästa gång uppenbara sig? När ska de berätta vad de vill för jag känner ju att de har ett budskap. Visar de sig bara för att jag ska vara på tå, beredd på vad? 

För några år sedan blev jag inlagd på psyket. Jag hade varit vaken dag som natt i ett par veckor. Då kom de till mig alla möjliga och omöjliga figurer och karaktärer. De visade sig helt kort sittandes  i badkaret, blickade tillbaka mot mig i badrumsspegeln, sprang förbi mig i hallen, jag skymtade de i ögonvrån och de lät mig inte vara ifred när jag blundade. Då bände de upp mina grusiga ögonlock. Han i röd toppluva försökte till och med sätta i klädnypor i ögonlocken. Skrapmärken avslöjade tilltaget men läkaren bara skakade på huvudet och antecknade något i sitt block när jag berättade om allt de utsatte mig för.

En natt, den natten grannarna ringde polisen så fick de mig att springa ut på bakgården naken och rulla mig i snön. En av skuggfigurerna hade eldat med sin tändare längs min kropp så t-shirten och kalsongerna fattade eld. Jag fick av mig kläderna och flydde hals över huvud ur mitt hem när han slipade kniven. Polisen kastade sig över mig och slängde en filt över mina axlar och fick in mig i deras bil. Jag gjorde inget motstånd utan välkomnade deras räddande insats. Jag blev skjutsad direkt till sjukhuset och lättad var jag när jag låstes in på avdelningen. Döm om min förvåning när alla mina förföljare fanns i mitt rum och välkomnade mig! Det krävdes massor av medicin och elchocksbehandling för att jaga bort dem den gången.

Nu verkar det som att de är tillbaka. Jag funderar på att skaffa mig en skarpare hund än min lilla pudel som inte är mycket till vakthund. Han hälsar på figurerna och slickar deras händer och gnyr av glädje när valkiga händer stryker över honom. Jag tror inte att en doberman eller schäfer skulle vara så lättlurade. De skulle inse allvaret och vakta mig. Jag är besviken på min hund men hur ska jag kunna klandra honom? Jag har också försökt blidka dem skuggorna som sakta men säkert intar vår lägenhet, vårt hus, vår tillvaro. 

Jag försöker somna om men varje gång jag blundar stöter mannen med käppen in den i sidan på mig. Snart har han knuffat mig ur sängen. Jag ligger på aga. Räknar timmarna till soluppgången. När solen stiger brukar varelserna dra sig tillbaka. 

Så börjar min hund yla. Han har en sorgsen ton i rösten och det går rysningar utefter min ryggrad. Jag instämmer i hans ylande och vi ylar högt mot taket. Grannen intill bankar hårt i väggen men ingen av oss slutar yla. Skuggorna blir ett med natten och plötsligt är närvaron av dem borta. Vi har skrämt iväg dem! Jag klipper med ögonen. Jag är så intill döden trött. Vet inte riktigt när jag sov en hel natt senast. Pudelpojken har somnat vid mina fötter. Jag hör hans små snarkningar. De är sövande. Jag tror jag bara har sovit några minuter när jag vaknar med ett ryck. 

Det bankar på ytterdörren. Folk som skriker ute i trappuppgången. Jag tar mig omtöcknat upp och famlar mig fram i mörkret. Det sticker i luftrören när jag försöker dra efter andan. Lägenheten är rökfylld! Vad har nu figurerna hittat på?! Jag trodde ju att de hade dragit sig tillbaka. Vi ylade ju iväg dem på flykt! Jag snubblar ute i hallen och faller handlöst ner i golvet. Jag tappar luften. Jag hör hunden yla på avstånd medan jag dras ner i ett bottenlöst hål. Nu är jag inte längre kvar i de levandes värld. Jag är helt säker på det. Mannen på pallen han med armarna i kors drar mig i mina armar och toppluvemannens röda mössa lyser som ett irrbloss. Jag kan inte andas och känner hur omvärlden krymper. Jag svimmar av eller är det så här det känns att dö? 

Nästa gång jag vaknar ligger jag på den isiga marken utanför porten. Människor springer förbi, hela tiden förbi. Ingen stannar. Ingen pratar med mig. Det är så kallt. Kylan tränger in i mig som tusen vassa nålar. Jag huttrar. Figurerna står i skogsbrynet. Jag ser min hund i någons famn. Han lever åtminstone hinner jag tänka innan jag plötsligt ser ett par brandmän bära ut en manskropp på en bår och efter kommer en polis med ett svett pälsbylte inlindad i en filt i sina armar. Jag sätter mig upp när jag känner igen mannen som bärs ut och lyfts in i ambulansen som sakta far iväg utan sirener och blinkande ljus. Det var ju jag på den där båren! Vad betyder detta? Jag vill springa efter ambulansen, stoppa den. Jag vill ta tag i polisen med byltet. Vad är det som har hänt? 

- Tyvärr, hunden klarade sig inte heller, hör jag polismannen säga med dyster röst. 

Gruppen av skuggor och figurer i skogen vinkar till mig och gestikulerar vilt. Hela deras kroppsspråk signalerar: - Kom till oss! Och min älskade pudel skäller glatt. Det ska vara för hans skull då, tänker jag och hasar mig på stapplande stela ben ditåt. Plötsligt inser jag att också jag nu är en skugga, en figur. Jag är en av de som står i skogsbrynet i olika dimensioner och med olika attribut. En är helt svartklädd, någon ser ut som Zorro, en annan har ett vitt lakan över sig och ser ut att sväva över snön. Jag blinkar till. De försvinner inte den här gången och jag översköljs av en varm känsla. Jag är inte längre ensam. Sakta tar jag mig mot mina nya vänner. Mina osaliga andar och min hund som väntar på mig. Det var det här de ville - välkomna mig till sig. Ingen ska behöva vara så ensam som jag varit. Det finns alltid någon som bryr sig om. Hunden läggs i min famn och jag dras in i en stor gruppkram. Det är nästan så att mina ögon tåras, men bara nästan. Jag är inte av den blödiga sorten.