Små bekännelser
Jag kom från det brokiga. Barn till föräldrar på glid. Ladugårdsbacken med olja i tunnan, snus och tidningar under stenen. Cykeln till och från den värld ni aldrig såg på bio. Till hotet om att ta sitt liv från min mor. Till fyllan och blåmärkena. Till musiken och sorgen, glimten av det paradis som stod oss så dyrt. Man byggde på det stora hela för någon annans skull. Levde med skogen.
Prästtjänare med rätt att bruka marken. Husen vi reste och stenen som snurrar. Jag försöker fly från historien.
Trodde jag att någon skulle ringa och ursäkta sig, att någon skulle ta emot profetiorna i Kyrkan? Men av för mycket längtan blir hjärtat sjukt.
Man får tro vad man vill. Vi har kämpat mot pesten, lidelserna och pinan.
Det är fegheten som är värst. Folk står föga upp för sig själva. De törs inte säga vad de tycker. Ni tror kanske jag hänger ut mina nära. Man får tro vad man vill om det. De var aldrig sämre än någon annan. Bara bättre naturligtvis.