Jag vaknar 06:00 och tar te. Kanske hade livet en verklighet? Därför sover jag på ena ögat och försöker planera. Vem som helst kan gå bort sig i dessa sövande tider. Du har en dröm men efter att du övergett den, blev kostymen mindre. Ett liv med dina fäders fotografi i pärmen. Undrande stod du i hamnen, försökte minnas när det började.

Hur många gånger har vi övergivit oss själva, för att rädda någon annan? Och när behövde vi själva hjälp, som om vi trodde att vi aldrig behövt det.
Jag får nästan noll kommentarer på det jag gör – Ge mig blommor medans jag lever säger farsan. Ok – Andra är på väga att hoppa från bron, med tjänstekavaj och dåligt samvete.
Det är nu vi lever, det är nu vi kan kämpa.

I nordsorg

Jag rullar till min syster och bror till jul. Hade jag något hem, eller ett gömställe, här upp i nordsorg. Nu lyssnar jag på Björn Afzelius – Tusen bitar.

Jag/vi kom från godsen och trappuppgångarna. Från de vindpinande ängarna, och klapperhällen. Vi kom från domänerna och arvet, innan vägarna tog vid och vi blev hemlösa.
Från den osynliga slöjan, och skammen vi försöker bränna. - kom vi ur disigheten och ett folk som förnekat Jesus. Från fönstren där svalorna flög, med sorg. Nu försöker jag härbärga mig med tron och hoppet.

Det finns ett rike, där de kallar krig för demokrati. Och ett land där man säljer vapen. Det är moms och ihärdigt arbete, i från morgon till kväll. Det är väl ingens fel, om någonting sker där ute.